Organisatoriskt landskap

Denna hemsida fungerar inte med Explorer <9. Använd Firefox, Google Crome eller Safari. Läs denna information.

konferens1.jpg

Öppet hus den 14:e varje månad. Nästa Öppet Hus den 14 december

Denna text kan laddas ner som pdf här.

Delar av materialet finns också i en video som kan  studeras här.

Många berättar för oss att de möten och samtal de deltar i är destruktiva och meningslösa. De tycker att de möten man är med på bara blir informationsutbyte, prat och möjligen gnäll och skäll. Att möten på detta sätt upplevs improduktiva är synnerligen destruktivt för en verksamhet. När vi funderat över detta problem så har vi funnit att en anledning till känslan av meningslöshet kan bero på att samtalen följer en särskild retorisk form som är olämplig för samtal om dagens organisationsfrågor. Vi har nu med hjälp av en artikel av David Snowden[1] kunnat belysa denna samtalsform på ett sätt som vi menar, måste beaktas i konstruktiva organisatoriska samtal och överläggningar.

CynefinwDet finns risk att vi i Sverige – och kanske i hela västvärlden – arbetat oss in i en vana att betrakta alla de fenomen, som vi måste överlägga om, som om de växte fram som en konsekvens av vad Snowden kallar uppenbara eller komplicerade förlopp, (De två kvadranterna till höger i bilden). Dessa härrör i sin tur från system vilka karaktäriseras av lineära samband.

Snowden pekar på att en sådan ansats sannolikt inte kan be­skriva de sakfrågor vi i dag brottas med särskilt väl, givet vad vi idag vet om system i allmänhet och mänskliga system i synnerhet. Han presenterar därför ett antal nya utgångspunkter i sin artikel.

I dessa utgångspunkter ingår ett begrepp ”sensemaking” som beskriver nödvändiga aktiviteter som behövs för att bidra till att människor får grepp på det karaktäristiska i det system de själva medverkar i.[2] Sådana aktiviteter förekommer sällan eller aldrig i verksamheter som är präglade av en tayloristisk ansats.

Sensemaking är ett språkligt fenomen. Vi i Samarbetsdynamik har därför funderat över om det finns ett alternativ till den retoriska form som våra samtal vanligen tar sig. Genom vår kontakt med José Luis Ramírez har vi uppmärksammats på att fenomenologin skulle kunna vara en sådan möjlighet. Vi har därför börjar utforska detta.

När man försöker pröva fenomenologiska samtalsformer har vi upptäckt att en stor svårighet är att dagens analyser och samtal nästan alltid bygger på en så kallad realistisk och rationalistisk kunskapssyn. Kunskapssynen har fått sitt namn av att människor naturligtvis vill vara både realistiska och rationella. Den ansats vi föreslår som alternativ, fenomenologin, är emellertid också realistisk och rationell. Vi kommer därför i fortsättningen att kalla den ”vanliga” ansatsen för den ”reala ansatsen”

Vad är då skillnaden? Samtal byggda på en fenomenologisk ansats skiljer sig från samtal byggda på en real ansats genom att de inte förutsätter att det finns en överordnad ”sanning” som gäller för allting, alltid och alla. Ett sådant antagande har betydelse just för sensemaking, människor emellan, eftersom varje människa har ”sin” bild av världen.

Om man vill få empiriska data, information om, och beskriva fenomen i det mänskliga systemet så måste självklart denna autonomi i tänkandet tas med i beräkningen. Det finns inte, för den enskilde individen, någon överordnad ”sanning” som styr tänkandet och som alla människor måste underkasta sig. Tanken är fri.

Huruvida världen i praktiken styrs av någon outgrundlig högre makt är en fråga som inte någon av oss kan få visshet om. Varje föreställning om existensen av en sådan makt blir då ett hinder i samtalen. Vi påstår därför att den fenomenologiska ansatsen i många fall lämpar sig bättre för ”horisontella” samtal om våra gemensamma sakfrågor än den reala.

Sensemaking blir viktig just i en organisatorisk kontext. Det vill säga, om man önskar att de personer som ingår i systemet aktivt och gemensamt skall kunna medverka till något och därvid ”förstå” systemet och hur samspelet med andra personer då kan ordnas och hur man själv bäst kan medverka. En fenomenologisk ansats för samtalen gör en sådan gemensam analys möjlig. Vi refererar här några synpunkter som vi fått av José Luis Ramírez.

Fenomenologi är en grundläggande filosofisk inställning, som etablerades redan 1911 av Husserl.[3] Fenomenologi kräver av oss att ”gå till själva saken” (det betraktade och analyserade fenomenet). Fenomenologin handlar om att gemensamt granska det fenomen man talar om, och försöka sätta ord på det.

Eftersom fenomenologin överger det reala sanningskriteriet, i vilken man tror sig om att ur olika lagbundenheter kunna beräkna vad som måste hända i framtida situationer, så inser fenomenologin att det är upp till den enskilde individen att skaffa sig en sådan urskiljningsförmåga att man kan bedöma vad det, som just nu händer, kan leda till i framtida situationer – och hur det som är möjligt för denne att göra nu, kan påverka skeendet. Detta får viktiga konsekvenser för individens självkänsla. Behärskar man ett sådant tankemönster gör man sig inte till offer för omständigheterna eller för en överordnad makt.

Den kunskap, som behöver användas i samtal som bygger på fenomenologi, är förvärvad erfarenhet Av vår erfarenhet drar vi slutsatser om vad som väntar oss och vad vi bör göra. Det gäller då att handla klokt. Det handlar om igenkännande (tillbakablickande erfarenhet) och klok förväntan, dvs. en realistisk bedömning av hur man ska handla. Det handlar om att ta med sig paraply när det behövs – men inte i onödan.

Här skiljer sig fenomenologin från den reala ansatsen. Den reala ansatsen, som bygger på universella och lineära samband mellan orsak och verkan ger inte särskilt användbara ledtrådar i det enskilda fallet då den bara söker beskriva det allmänna fallet.

Detta blir ett problem i sociala system eftersom människor som samverkar inte bara handlar lagbundet och utifrån tidigare erfarenheter och stundens krav – dvs. det som kan observeras och mätas av oss andra. Människor handlar också, var och en, utifrån hur de enskilt föreställer sig andras handlingar i en gemensam framtid. Sensemaking handlar därför om att få grepp på denna typ av föreställningar – inte bara faktiska omständigheter.

Vill man förstå komplexa mänskliga system så är det därför viktigare att känna till människors föreställningar om framtiden – och hur dessa hänger samman med det som görs i nuet – än att ha kännedom om enskilda individers personligheter eller parametrarna i den faktiska situationen.

De enskilda personernas föreställningar om framtiden är visserligen en implicit och subjektiv tankekonstruktion – inte en fysisk realitet – men de kan klarläggas och konkretiseras genom att samtala med personerna och tillsammans med dem observera och reflektera över deras handlande. Sådana samtal är svåra att föra med en real ansats.

Diskussioner om vad som är kloka och strategiskt riktiga handlingar i det aktuella nuet måste således alltid inkludera så mycket kunskap som möjligt om hur systemets alla övriga aktörer troligen kommer att agera. Man har då inte så stor nytta av reala framskrivningar av trender och statistiska medelvärden.

Erfarenheter av att reflektera tillsammans med andra ger betydelsefulla ledtrådar i sensemaking. Vi vet exempelvis att de enskilda tankekonstruk­tioner som människor använder sig av ofta består av kontrafaktiska antaganden, det vi också kallar ”om-satser”. Ur det som hänt tror vi oss kunna avgöra om det skulle ha hänt något annat om vi gjort på annat sätt.

Detta är förstås alltid bara en gissning. Därmed lever vi människor i en ständig osäkerhet om framtiden. Denna osäkerhet kan dock minskas genom att mer systematiskt och gemensamt analysera de kontrafaktiska påståenden, som andra hänvisar till.

En svårighet med att fråga människor om deras erfarenheter, och varför de gör som de gör, är att handlandets utgångspunkter ofta är underförstådda och sällan inte särskilt klart preciserade – inte ens inför dem själva. Individen kan möjligen i efterhand formulera varför man gjorde som man gjorde om man ställs inför frågan. Men detta kräver ett intellektuellt arbete som många är ovana vid.

Man kan också lätt gå fel. Det är mycket möjligt att man gör en mental efterkonstruktion för att inför sig själv och andra försvara att man faktiskt gjorde som man gjorde. De föreställningar, man utåt säger att man bygger sina antaganden på, förstärks också genom den kommunikation som man tar del av genom omvärlden.

Detta gör att vad man själv säger är grunden till sitt handlande inte behöver vara det. Den inre ”handlingskartan” och den yttre ”officiella” världsbilden är sällan helt kongruenta. Detta ställer till problem eftersom en persons handlande för oss andra då blir oförutsägbart och kan uppfattas som irrationellt. Detta förstärker konflikter och bygger in missförstånd. Att medverka i sensemaking blir då ett sätt att öva upp sin förmåga, både att mer precist redovisa sina erfarenheter och ställningstaganden för andra, och att i sin tur förstå andras utsagor.

Erfarenheten visar att samverkansproblem kan lösas genom en gemensam reflektion i vilken deltagarna försöker vara så ärliga som möjligt mot varandra – även om det, när det gäller sakfrågorna, kan finnas missförstånd och bristande realism. Det som är viktigt för samarbetet är, att det genom samtalet uppstår en intersubjektiv förståelse, det vill säga ett samförstånd om framtiden. Ett sådant samtal förutsätter dock att man överger den reala ansatsen.[4]

Lyckas man åstadkomma en sådan dialog, mellan alla berörda, så medför detta att var och en får en mer välgrundad bild av vad som kan tänkas hända och vad andra kan tänkas göra – även om man inte blir överens om vad som vore det ”bästa” handlingsalternativet. Den risk man behöver beakta är det så kallade ”grisbuktssyndromet”, det vill säga att man genom behovet att bekräfta varandra hamnar i orealistiska föreställningar. Därför är undertryckandet av kritiska fakta och skilda uppfattningar och åsikter destruktivt och måste undvikas.[5]

Sensemaking där alla kommer till tals innebär att deltagarna får ett ökat inflytande över den egna framtiden. Samtalen reder ut eventuella missförstånd om varandra och minskar risken att man ställer orealistiska krav på varandra.

I vår moderna värld där uppgifterna blir allt mer komplexa, så ökar behovet av dialoger och en gemensam reflektion över verksamhetsfrågorna. Den möteskultur som skapats har dock fram till nu styrts av samtal grundade på den reala ansatsen. Sådana möten har då fått dåligt rykte eftersom man inte kunnat hantera den begränsning av förståelsen av varandras erfarenheter som den reala framställningsformen innebär. Möten som bygger på en real ansats, och som inte leder till sensemaking, kan därför ofta bli självdestruktiva och konfliktgenererande istället för produktiva.

Vi i Samarbetsdynamik prövar nu om principen att tänka i termer av ”i ett fall som detta” kan visa sig vara en framställningsform som bättre lämpar sig för möten och reflekterande samtal om organisatoriska frågor.[6] [7]

För att kunna ”tänka i termer av fall” behövs tillgång till olika ”berättelser”. Ett skäl till detta är att berättelser och konkreta exempel kan erbjuda en bättre förståelse än allmänna teorier av de principiella drag man vill lyfta fram i en aktuell situation och med vilka den kan beskrivas och synliggöras. Inom databehandlingen skiljer man således mellan algoritmisk behandling av ett problem och en analog. I en algoritmisk behandling “räknar man digitalt fram” resultatet. I en analog behandling simuleras skeendet genom att “koppla” datorn på ett sådant sätt att skeendet i datorn har förutsättningar att efterlikna det skeende man vill förstå.

Det måste således, för att åstadkomma en effektiv samverkan och synergirik kultur,kunna skapas en typ av kunskap som gör det möjligt för individen både att handla omdömesgillt och att argumentera för det kloka handlandet, även i en i princip helt ny situation. För detta behövs sensemaking.

Det behöver då, i och genom samtal om den aktuella verksamheten, produceras så kallad ”situativ kunskap” som är byggd på de principiella drag – analogier – man i sina samtal tidigare genom exempel och berättelser uppmärksammat. Denna kunskap liknar den typ av kunskap om prejudikat som används inom juridiken och som behövs för att lösa ett kriminalfall. Den skiljer sig emellertid från den typ av kunskap om olika generella samband som nu vanligen produceras för att ligga till grund för beslut och åtgärder.

Den situativa kunskapen kan användas för att bygga upp den infrastruktur som behövs för olika verksamheter, där vissa typer av svårigheter regelbundet återkommer. Den kan därmed stödja den övergripande ledningen. Bernt Brehmer vid Försvarshögskolan har utvecklat denna tanke i sin bok ”Insatsledning”.[8]

De fenomen för vilka det behövs analogier, som gör det möjligt att skapa situativ kunskap, är de interaktiva mönster, som växer fram i våra olika verksamheter och i samhället. Sådana mönster kan inte tillfredsställande lyftas fram och begripliggöras enbart med hjälp av den reala ansatsen. Detta är en framtida forskningsuppgift.[9]

Problemet, när det gäller denna nya forskningsuppgift, är att begreppet ”system” vanligen tolkas i reala termer. Man ser, enligt den konventionella forskningstraditionen, sambanden som algoritmiska och lineära orsak-verkan samband. (Jämför kravet på ”evidensbasering”). Detta gör att de systemkunskaper som i dag tillämpas är begränsade till ett område som inte bidrar till en bättre förståelse av mänskliga system.

Det systembegrepp, som är relevant i fenomenologisk mening, är enligt vår uppfattning mycket vidare och mer komplext. Det handlar om att genom exempel försöka förstå och beskriva det ”system” som skapas av människorna genom deras aktuella samspel med varandra.

Det finns således en stor potential för framtida kunskapsgenerering i att använda en fenomenologisk ansats för att gemensamt försöka beskriva karaktären av de sociala system som bildas genom individernas självständiga handlande.

Denna text kan laddas ner som pdf här

 

Noter

[1]Snowden D J och Boone M (2007): A Leader´s Framework for Decision Making. Harward Business Review, November 2007, pp 79-76.

[2]Ancona D (2011). Sensemaking. Framing the Acting in the Unknown. I Snook et al (ed) (2011): The Handbook for Teaching Leadership. Harvard: Sage Publications.

[3]Husserls tankar finns i Idéen zu einer reinen Phänomenologie und phänomenologische Philiosophie (1913) i tre band varav band två och tre publicerades postumt. Husserls viktigaste texter efter Idéer är Cartesianska meditationer (1929) och Den europeiska mänsklighetens kris och filosofin (1936/1954).

[4] Stern D N (2005): Ögonblickets psykologi. Lettland: Bokförlaget Natur och Kultiur.

[5]Försöket att invadera det kommunistiska Kuba 1961 med hjälp av exilkubaner var USA:s största politiska och militära fiasko under det kalla kriget. Den 150-sidiga rapport som senare plockades fram ur underrättelsetjänstens gömmor beskriver att man på varje punkt gjort bort sig rejält. Okunnighet om Kuba, allmän inkompetens och en överlägsen attityd gentemot de 1.400 exilkubaner som deltog i anfallet orsakade de grundläggande problemen, konstaterade utredarna. Man lät sig helt enkelt förblindas av att man internt och mellan sig var överens om planen. Detta “grupptryck” har inom socialpsykologin kallats “grisbuktssyndromet”.

[6]Stiebe A (2013): John Forrester och framställningsformen fall – en introduktion. Arche 2013 nr 44-45, sid 156-157.

[7]Forrester J (2013): Om p så vad? Att tänka i fall. Arche 2013 nr 44-45, sid 1-12

[8]Brehmer B (2013): Insatsledning. Ledarskap som hjälper dig att peka åt rätt håll. Stockholm: Försvarshögskolans publikationer.

[9]Luhmann N (1995): Social systems. Stanford: Stanford University Press

Denna text kan laddas ner som pdf här

Vi, jag och Monica Hane, har under hela vårt yrkesverksamma liv, och i våra texter, påpekat att den tankefigur, som dominerar ledning och organiserande, inte stödjer samarbete mellan de underställda medarbetarna. Deras samarbetskompetens tas inte till vara. Administrativa rutiner och ledningsåtgärder inte bara negligerar medarbetarnas kunskaper på detta område. Man lägger till och med väldigt ofta krokben för sunda bidrag från de medverkande aktörerna i samtal om denna fråga.

Ledningspersoners och specialisters fokus läggs istället på att diskutera diffusa begrepp som exempelvis ”ledarskap”, på olika ”motivationshöjande” koncepts, på implementeringen av uppföljande och dokumenterande rutiner, och på exempelvis New Public Mangagement (NPM) och evidensbasering.

I värsta fall så utfärdas direktiv om arbetssätt och modeller, som är orealistiska och som helt saknar trovärdighet hos medarbetarna. Väldigt lite kraft läggs i hierarkins topp på reflektioner över hur man i verksamheten skulle kunna öka utbytet av tillgängliga resurser och kunskapskapital, genom åtgärder som underlättar för de olika aktörerna att på egen hand handla så att de gemensamt åstadkommer, vad som ur alla parters perspektiv, vore både önskvärt och möjligt.

Vi är inte ensamma om denna ståndpunkt. Denna kritik har varit på tapeten ända sedan införandet av Taylors ”Scientific Management”, som flyttade makten över produktionen från verkstadsgolvet till ledning och specialister. Påpekanden om de nackdelar detta har medfört, både för den enskilde medarbetaren och för produktionens effektivitet, återfinns i ett stort antal texter från alla håll i samhället. Men de har i stort sett negligerats.

Två texter som vi använt oss av, och som vi tycker väl illustrerar denna svårighet, är Galvin Whitakers rapport ”Win-lose and Win-win Interactions and Organisational Responses to Scarcity”, som kan laddas ner från vår hemsida, och Ole Jacob Thomassens doktorsavhandling från 2013 om integritetshot som arbetslivsproblem. Men dessa två texter är bara ett mycket litet urval av alla de många texter och rapporter, som behandlar denna fråga och som finns i vår bokhylla.

Whitaker definierar synergi som en samarbetssituation i vilken personer handlar på ett sätt som inte bara är till fördel för dem själva utan också för systemet som helhet. Samarbetet uppstår inte bara spontant och tillfälligtvis utan görs möjligt genom en klok infrastruktur och personernas inlärda kompetens. Synergin kan då återskapas om och om igen om dessa förutsättningar föreligger. Vi anser att det synergibegrepp, som Whitaker beskriver, är grunden för hur man bör bedöma nytta och ekonomiskt värde av olika institutioner och organisationer i det framväxande tjänsteleveranssamhället.

Man kan också tala om samarbetssituationer med låg synergi, där människors handlingar är ömsesidigt motstående och motverkande och där vissa handlar så att de samtidigt berövar de andra fördelarna med deras insats. Detta händer exempelvis när man sinsemellan, utan hänsyn till resultatet, konkurrerar om resurser och maktpositioner. Därmed devalveras den enskildes kunskapskapital eftersom detta i situationer med låg synergi får mindre värde för det gemensammas bästa.

Thomassen definierar integritetshot som en konsekvens av att individen befinner sig i en samarbetssituation som kännetecknas av låg synergi och där infrastrukturen, samarbetskulturen och andras åtgärder tvingar individen att handla på ett sätt som inte ger denne möjlighet att bidra till synergi. Vederbörande måste då enligt Thomassen ackordera med sin professionella heder – devalvera sitt kunskapskapital – vilket leder till risk för psykisk ohälsa.

Upplevelser av svag synergi och integritetshot får allvarliga konsekvenser för hela samhället. Hos de professionella aktörer, som ser outnyttjade potentialer, ökar misstroendet för ledningen. Hos dem vars förväntningar inte infrias ökar misstroendet mot de professionella aktörerna. Hos medarbetare vars kunskapskapital devalveras ökar sjukskrivningarna och hos de medborgare som skulle behövt de tjänster som är aktuella växer den politiska vanmakten. Jag anser därför att det är oerhört viktigt att vi gemensamt försöker analysera vad det är som gör det så svårt att dra nytta av de kunskaper som finns om samarbetets potential. Att lägga grunden för sådana samtal är syftet med denna text.

Som inspel till ett sådant samtal väljer jag att berätta om vårt arbete tillsammans med Förbundet Svenska Arbetsterapeuter (FSA). Vi har nyligen tillsammans med vår uppdragsgivare i FSA sammanställt våra erfarenheter till en artikel som publicerats i en vetenskaplig tidskrift. Det problem, som vi där kortfattat beskriver, är mycket väl genomlyst i en mängd rapporter och texter sedan början av år 2000, både av oss själva och av företrädare för professionen. Det kan emellertid påpekas att vårt projekt för FSA bara är ett av många liknande projekt, som vi under åren arbetat med.

Jag utgår alltså i denna blogg från professionen arbetsterapi och det kunskapskapital dess medlemmar förfogar över. Många olika vetenskapliga trådar har lett fram till detta kunskapskapital. De har utvecklats parallellt och det är svårt att se att någon tråd kommit före den andra. En tråd handlar om att en patient med en funktionsnedsättning bör ges kunskaper att företa sig något meningsfullt och berikande. En del av insatserna inom arbetsterapi fokuserar därför på arbete och aktivitet – det som har kommit att kallas Aktivitet i det Dagliga Livet (ADL). En annan tråd går på linjen att det är viktigt att patienten får tillgång till rätt hjälpmedel och den kroppsliga träning man behöver. Insatserna riktas då mot hjälpmedel och bostaden. Ofta anpassar arbetsterapeuten själv de hjälpmedel som patienten har behov av.

En tredje, och också mycket tidig inriktning, menade att rehabilitering och bot hängde samman med individens känsla av att kunna ”ta sig en plats” i den sociala gemenskapen och i samhället. Om individen fick tillgång till denna upplevelse medförde detta att det blev lättare för patienten att i vardagen, och ihop med andra människor, kunna utveckla, nöta in och träna de nya beteenden som man tvingas använda sig av om man drabbats av någon form av funktionsnedsättning.

I vårt projekt tog vi fasta på denna tråd. Samspelet med omvärlden måste alltså enligt denna ambition bestå av konstruktiva interaktioner. Med interaktion menar jag då att personen handlar, och att handlingen får ett gensvar av andra, som i sin tur ger gensvar hos den förste osv. Om flera är inblandade bildar denna växelverkan ett interaktivt mönster. Detta mönster kan observeras både av de deltagande själva och av utomstående observatörer.

Vi människor har förmåga att förstå uppkomsten av sådana mönster på samma sätt som vi ”förstår” ett drama eller en detektivberättelse. Var och en, som observerar och deltar i sådana mönster, tror sig därför veta hur de olika ageranden som olika personer gör hänger ihop och bidrar till varandra. Både som deltagare och observatör kan man då, om man så vill, ta ställning till om det mönster, som man observerar, leder till bra eller dåliga resultat, och om det är konstruktivt eller destruktivt.

De olika personernas uppfattningar skiljer sig naturligtvis åt. En arbetsterapeut ser något annat i mönstret än en patient, en läkare eller en undersköterska. Professionens erfarenheter ger den professionelle aktören, så som arbetsterapeuterna själva uttryckte det, särskilda ”ögon att se med”. Att förstå dessa mönster ingår således i arbetsterapeutens kunskapskapital.

Det speciella med ett interaktivt mönster är att alla inblandade bidrar till skapandet av det. Ingen kan undandra sig ansvaret för sin medverkan i det. Även den som är passiv bidrar till mönstret just genom att vara passiv. Den inverkan, som det interaktiva mönstret har på patienten, är därmed en kunnighet som arbetsterapeuten har, men som andra aktörer inte alltid har.

Det yrkesmässiga problem som då dyker upp, och som vi med lite olika fokuseringar har behandlat i våra projekt för FSA, är att arbetsterapeuten känner sig begränsad av att endast kunna påverka patientens rehabilitering inom ramen för de interaktioner som arbetsterapeuten själv har med patienten. Organisationsstrukturen och karriärsystemet motverkar att kapitalet kan komma till nytta annat än i den begränsade relationen med patienten. Det kan således, på grund av organiseringsfenomen, vara synnerligen svårt för en enskild aktör att med sitt kunskapskapital påverka hela det interaktiva mönster som skapas mellan patienten och alla andra aktörer.

I de berättelser vi tog del av kunde arbetsterapeuten i många fall se att det mönster som bildats mellan patient och andra i systemet var direkt skadligt för denne. Man kunde också se att de ansträngningar arbetsterapeuten på egen hand gjorde, fick betydligt mindre effekt än de skulle kunna haft, på grund av förekomsten av svag synergi. Den vanmakt arbetsterapeuten kände på grund av detta, påpekades i nästan alla samtal vi hade om arbetsterapeuters arbetsmiljö. Flera arbetsterapeuter blev ”utbrända” av att ständigt försöka påverka kolleger, chefer och omvärld att agera annorlunda än de vanemässigt gjorde.

Detta gjorde det angeläget att genom projektet försöka komma fram till vad det var för kunskapskapital som fanns inom den arbetsterapeutiska professionen, som borde spridas till omvärlden, och som, om detta lyckades, då mer aktivt skulle kunna medverka till ett bättre rehabiliteringsresultat, ett rikare liv för arbetsterapeuternas patienter och en bättre arbetsmiljö för dem själva. Kort sagt, till en mer värdefull och effektiv tjänsteleverans.

I våra inledande samtal om källorna till frustrationen rörde sig diskussionen kring två organiseringsalternativ, som skulle kunna medföra en sådan spridning. Det ena var att alla chefer skulle vara arbetsterapeuter. Därmed kunde de olika medlemmarna i arbetslagen ”beordras” att arbeta på ”rätt” sätt. Det andra alternativet var att alla vårdgivare och beslutsfattare – och då alldeles särskilt chefer och läkare – skulle utbildas tillräckligt mycket i arbetsterapi för att inse på vilket sätt alla kunde bidra bättre i rehabiliteringsprocessen.

Bägge lösningarna hade prövats. I några få fall lyckades man, men i de allra flesta fall misslyckades man, eftersom båda ambitionerna visade sig vara alltför arbetskrävande och orealistiska. Ett skäl till misslyckandet var att generella och allmängiltiga riktlinjer inte kunde fastställas. Varje rehabiliteringstillfälle skilde sig från varje annat. Varje patient måste av naturliga skäl, om denne skall kunna ta sig en plats, behandlas som ett unikt fall. Det fanns inga möjligheter att med tillgängliga konventionella vetenskapliga metoder ”evidensbasera” en viss behandling, som genom detta skulle kunna spridas till, och utföras av andra än arbetsterapeuter.

Man måste då tillämpa ett tredje alternativ, nämligen att man som arbetsterapeut vid varje enskilt vårdtillfälle tog upp en diskussion med och om patienten med alla dem som just då ingick i patientens nätverk. Då måste man emellertid ­ – på den korta tid som stod tillbuds för samtal – kunna göra arbetsterapins specifika kunskapskapital explicit och trovärdigt för dem, just i det fall det handlade om.

Det visade sig då att man, dels måste kunna formulera och artikulera sin kunskap på djupare sätt än vad som tidigare behövts inom professionen, men dels också att man tillräckligt väl måste förstå sig på och respektera de andras professionella ansats, för att tillsammans med dem skapa den förståelse som inkluderar alla berördas utgångspunkter och ambitioner. Vill man kunna komma till rätta med denna fråga måste man alltså inom arbetsterapin hantera ett helt nytt kunskapsgenererings- och kompetensutvecklingsproblem.

Det finns ett arbetssätt för hur detta skulle kunna låta sig göras som kallas abduktion och som vår nyutkomna artikel ”Using the abductive approach to bridge communication gaps” handlar om. I och genom arbetssättet abduktion kunde vi lyfta fram och beskriva den kunskap som behövde ligga till grund för den interna dialogen kring patienten i ett unikt fall. Ju fler sådana samtal som därefter kunde genomföras kring olika rehabiliteringsfall desto mer skulle det då kunna utvecklas en med andra aktörer gemensam förståelse för vilken generell infrastruktur och utbildning som bör etableras för att säkerställa synergi.

Därmed skulle och på sikt en bättre infrastruktur kunna skapas. Det skulle då bli möjligt för arbetsterapeuter att på sikt få gehör för allt fler åtgärder och arbetsformer som skulle gynna patientens rehabilitering och livskvalitet. Därmed skulle problemet i princip vara löst. Så har det emellertid inte blivit.

Så som utbildningar och verksamheter numera är organiserade, och med det tryck som läggs på evidensbasering, är ovanstående alternativ, trots den kunskap vi tog fram och den erfarenhet vi visade på, orealistiskt. Kunskaps-, kompetensutveckling och organisering bygger fortfarande på specialisering där varje profession och yrkesgrupp strävar efter att få ”maximal” status och belöning just för sina insatser. I ett sådant arbetsliv gäller det att visa hur de egna insatserna betyder något. Det skapas därför en kultur med svag synergi där intresset för samarbetskunskap är lågt. Det kan till och med uppfattas kränkande om man ”lägger sig i” och har synpunkter på andras agerande.

Organisering och ledning är dessutom sällan ordnad så att det, under det löpande arbetet, kan läggas tillräckligt med tid, vare sig på att utforska samarbetskunskapen eller att samtala med varandra om den. Organiserandet bygger istället på en modell där det förväntas att vissa personer bestämmer över andra, att varje aktör inordnar sig under ett formellt fastställt regel- och uppföljningssystem eller handlar i enlighet med en rutin. De administrativa tankefigurerna skapar därmed svårigheter att forma ett adekvat samarbete , som för många är övermäktiga.

Min avsikt med denna blogg är att visa att det finns en outnyttjad samarbetspotential i det kunskapskapital som växt fram hos professioner. Vi skulle kunna komma till rätta med otillräckliga resurser, misstro mot dagens institutioner och problemen med frustration bland de professionella aktörerna om vi gemensamt kunde bryta det vanemässiga sättet att leda och organisera våra verksamheter, och samhällets sätt att utnyttja forskningsresultat. Nästa blogg kommer att handla om just detta. Den som vill orientera sig mer, och i detalj, om ovanstående fråga kan ta del av följande material.

Referenser

Inga-Britt Lindström; Monica Hane; Bengt-Åke Wennberg. Using the abductive approach to bridge communication gaps. 2014.

http://www.maneyonline.com/doi/pdfplus/10.1179/otb.2014.70.1.014

Inga-Britt Lindström; Bengt-Åke Wennberg; Monica Hane. Individuationsprocessen som utgångspunkt för vårdutveckling i enlighet med arbetsterapins paradigm. 2010.

http://www.kunskapsabonnemanget.se/Filerpdf/Rapporterpdf/Klyftanny17.pdf

Galvin Whitaker; Win-lose and Win-Win interactions and Organisational Responses to Scarcity i översättning av Lennart Carlsson. 1998.

http://www.kunskapsabonnemanget.se/Filerpdf/Rapporterpdf/r50svensk.pdf

Ole Jacob Thomassen; Integritet som arbeidlivsfenomen. Det medisinske fakultet, Universitetet i Oslo. 2013.

http://ellerr.se/filer/Integritet_som_arbeidslivsfenomen_Ole_Jacob_Thomassen. pdf

Bengt-Åke Wennberg; Klyftan mellan arbetsterapins paradigm och vårdens praxis – en presentation på 16 bilder.

https://www.youtube.com/watch?v=4WyFpAgMMZ4&feature=youtube

Monica Hane, Bengt-Åke Wennberg; Samtal med arbetsterapeuter om arbetsmiljöns brister, risker och glädjeämnen. 2002.

Du finner boken på FSA:s hemsida www.fsa.se - om Du söker på Min profession/Kompetensutveckling och FSAs Förlag

Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter; Samarbete kring den äldre – diskussion på arbetsplatsen mellan undersköterskor och arbetsterapeuter. 2010.

Du finner boken på FSA:s hemsida www.fsa.se - om Du söker på Min profession/Kompetensutveckling och FSAs Förlag.

 

Denna text kan laddas ner som pdf här

Artikeln kan laddas ner som pdf här 

 

Vårt konkreta exempel är från offentlig sektor – möjligen en slump; möjligen inte.

Våra nyligen genomförda uppdrag handlar om offentlig sektor. Det kan vara en tillfällighet – men vi möter dessutom just nu i olika sammanhang många medarbetare från offentliga sektorn, som är djupt bekymrade över verksamhetens utveckling och den typ av nya svårigheter man ställs inför. Nyligen påstods i en tidningsartikel att socialarbetare i Sverige nu lämnar yrket eftersom de inte tycker att det finns förutsättningar att göra ett professionellt sett godtagbart socialt arbete.

Fördjupade resonemang finns i vår abonnemangsrapport 129

 

Vill Du ta ställning till hur olika förslag som förs fram av kolleger och chefer skulle kunna påverka Din egen situation och Er samverkan i Din verksamhet finner Du fördjupande resonemang i vår abonnemangsrapport 129.

Resonemangen har hämtats från våra många samtal i arbetslivet och har prövats mot aktuell forskning. Det innebär att Du själv inte måste plöja igenom massa text för att få stöd för Dina tankar.

Skriv och beställ av Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Wennbergs vänner

Wvbild

Till Bengt-Åke Wennbergs 80-jubileum publicerade vänner, kunder och samarbetspartners en bok med egna separata texter om hur det varit att från 30 år och fram till nu samarbeta med Bengt-Åke och Samarbersdynamik enligt de princper som beskrivs på denna hemsida. Boken kan laddas ner som pdf här.

Brevväxla gärna med oss

Aktuella artiklar i vår kunskapsplattform

Besökare

Vi har 46 besökare och inga medlemmar online