Att förändra det interaktiva samspelet inifrån

Inom sociologin har man redan sedan andra hälften av 1900-talet definierat sociala system som de mönster som individer bildar med varandra på grund av sina relationer, sina föreställningar om varandra och om samspelet som helhet. Man har därvid använt systemiska resonemang för att förstå skeendet. Hur systemet fungerar och vilka konsekvenser dess skeende leder till. Vi vet att tillståndet i sociala system inte förändras av åtgärder och ingrepp ”utifrån” eller beskrivningar om hur de borde ordnas för att vara effektiva. De förändras alltid inifrån. Detta handlar denna blogg om.

Paradoxalt nog – och ganska typiskt svenskt – har sociala system i Sverige kommit att betyda de tekniskt/administrativa system som myndighetssverige använder för att hantera frågor av ”social karaktär” som exempelvis fattigdom, våld, kriminalitet etc. Detta gör att försök att förändra dem ofta misslyckas. Jag anser det därför viktigt att i resonemang om sociala fenomen skilja det ena från det andra och fokusera på helt andra åtgärder än på vad som är ”best practice” och hålla på att jämföra olika ”metoder”.  Så som man nu är upptagen av när det gäller att utvärdera insatserna i pandemin.

Jag skall av detta skäl i denna blogg ägna mig åt de systemiska resonemang som man hänvisar till i sociologin och hur man inom detta kunskapsområde anser att systemiska resonemang kan göra det möjligt att finna insatser som påverkar destruktiva samverkansmönster som exempelvis integration, kriminalitet etc.

Läs mer här