Diskursens makt

Så här beskrivs ordet ”diskurs” i Nationalencyklopedin

disku´rs (fr. discours 'samtal', 'yttrande', 'tal', av lat. discu´rsus 'samtal', eg. 'kringlöpande') betyder i dagligt tal samtal, dryftning. I filosofiska och besläktade sammanhang kan ordet beteckna en helhet av sammanhängande uttryck, utsagor och begrepp, t.ex. den moraliska, den vetenskapliga eller den religiösa diskursen, eller formen hos en sådan helhet

Det praktiska med att använda ordet diskurs är att diskursen kan observeras och studeras. Den är den synliga delen av en kommunikation. Förhållandet mellan diskurs och kommunikation är likartat det mellan det medvetna och det omedvetna. Diskurser stabiliserar den mänskliga tillvaron. De är nödvändiga för att det sociala livet skall bevaras och föras vidare. De kan förmedla värdefulla insikter till kommande generationer eller nya bekantskaper. De kan erbjuda nya öppningar på problem man kört fast i.

Diskurser kan emellertid också fastna i sina egna cirklar till förfång för uppkomsten av nya tankar och idéer. Diskurser kan förstärka fördomar. De kan hindra framväxten av värdefulla tjänster och samarbetsformer. De kan stödja ett olämpligt och destruktivt maktutövande. De är en del av livet men kan paradoxalt nog leda in i konflikter, våld och död. Genom sin ibland nästan tvångsmässiga återupprepning har de på gott och ont makt över oss.

Varje enskild människa möter i samarbetet ett existentiellt dilemma. Ingen kan existera eller överleva ensam. Man måste samarbeta med andra. Det sociala skeendet man är beroende av måste stabiliseras och ordnas. För att detta skall kunna bli fallet måste man i varje ögonblick agera så att inte bara det egna intresset främjas utan också ”de andras”. Vilka som är de ”andra” kan utsträckas till hela jordens befolkning och alla kommande generationer.

Ensam är inte stark. De ”andra” måste ge ett gensvar på de egna försöken att kommunicera. Därför är diskursen viktig. Den kan inte lämnas åt sitt öde. Den måste påverkas. Men där stångar vi och många andra våra pannor blodiga genom att inte förstå diskursens sociala natur och vad som är möjligt just för oss enskilda individer att påverka och bidra med.

Det ligger en viss förförelse i att man lätt kan identifiera egna och andras bidrag till en diskurs. Man kan peka på vad var och en sagt och skrivit. Till och med när någon är tyst så är ju detta ett bidrag till diskursen. Ytligt sett borde det vara lätt att få kontroll över den och göra den konstruktiv. Om alla bara sade något annat än de faktiskt gör skulle ju diskursen förändras. Detta gäller också för allmän social pratsamhet där diskursen inte har någon djupare betydelse. Att man förstår varandra privat och är goda vänner leder inte alltid till konstruktiva överläggningar. När svårare och viktigare saker skall behandlas visar sig diskursens makt. Den följer till stor del sina egna lagar. Detta är förbryllande för många.

Just denna makt är ofta obeaktad och missförstådd. Den förläggs av de deltagande till ledare eller styrande, till mystiska krafter eller till sådant som man tror att man inte kan göra något åt. Många hoppas på massmedia och teknik. Genom att dessa utvecklas skulle destruktiva diskurser lättare kunna brytas och värdefulla insikter och kunskaper spridas. Erfarenheten pekar på motsatsen. Massmedia och teknik gör att diskursens makt förstärks snarare än försvagas. Människor känner sig därför allt mer vanmäktiga, utanför och distanserade från de samtal som måste föras om mänsklighetens ödesfrågor. Alltför få engagerar sig. Uppvaknandet kan bli smärtsamt.

Vi har för vår del i våra analyser av denna fråga format en struktur för resonemangen som vi än så länge tycker håller. Vår språkliga förmåga tycks enligt dagens hjärnforskning vara knuten till upparbetade tankespår av neuroner i hjärnan. Dessa formas kring liknelser eller metaforer som vi lär oss mycket tidigt. Vi vet vad som är upp och vad som är ner och därmed blir uttrycket ”Se upp!” begripligt för oss. Vi kan tidigt skilja på rörelse och vila och förstår vad man menar när man talar om ”vårt livslopp” eller frågar hur det går. Vi vet vad som menas med kamp och strid och kan uttyda uttrycken att ”slå sig fram” och ”kämpa mot sina svårigheter” [2].

Vi har en gång lärt oss dessa metaforer och format de strukturer som aktiverar tankespåren genom samtal och kommunikation med andra. Även om dessa strukturer och vår förståelse av metaforer är unikt vår egen så har vi metaforerna gemensamt med andra. Genom att vi förmedlar vår unika världsbild och vår version av metaforer så skapas hos dem tankespår som aktiveras av just deras metaforer.

Denna nära koppling till fysiska strukturer i hjärnan har gjort att vi tycker oss kunna se en enkel orsak till att diskurserna inte låter sig påverkas så lätt. I alla samtal, vare sig dessa sker mun till mun, i tidningar eller i bloggosfären, har man bara anledning att säga sådant där man delar de metaforer som gör uttalandet meningsfullt. Om så inte är fallet blir det obegripligt för de andra. Vissa metaforer är mer inarbetade och lättbegripliga än andra och kommer då att dominera diskursen.

Istället för att tala om metaforer som något enskilt och avgränsat kan man således se metaforer som strukturer av neuronbanor som existerar i vår hjärna och som aktiverar ett helt system av associationer och kopplingar när vi exempelvis hör ett ord eller ser en bild. Det är dessa metaforiska strukturer som gör det möjligt för oss att medverka i att forma en diskurs och förstå den.

Med metaforer menar jag då inte bara bilder och liknelser utan också berättelser, intriger och historier som vi på olika sätt har anledning att referera till. Den diskurs som vi kan observera innehåller förstås inte allt detta. Diskursens ord, begrepp och uttryck är knutna till en underström av aktiverade tankebanor hos dem som deltar. Denna underström kallar jag kommunikation eftersom den formas av det symbolspråk som just vid det aktuella tillfället görs gemensamt och aktiverar tankebanorna. Denna kommunikation är själva grunden för att man kan vara tillsammans.

Kommunikation och metafori

Metafori är ett ord som jag hittat på. Jag skulle i stället kunna tala om kultur, värderingar, förgivettaganden, topik etc. Det ligger förstås alltid en fara i att hitta på ett nytt ord. Det man vill förmedla kan genom ordet bli diffusare och svårare att förstå än om man använder ett redan etablerat ord. Vill man bryta diskursens makt är det emellertid uppenbart att man måste introducera annorlunda begrepp, infallsvinklar och föreställningar. Därför har jag tagit mig friheten att introducera ordet ”metafori”. Jag tycker att jag har goda skäl.

För att repetera. Kommunikation är en mänsklig aktivitet som till stor del är omedveten. Den uppstår emellertid inte hur som helst. Den är ordnad på ett speciellt sätt som styrs av de metaforer som vi delar med varandra. Bakom varje diskurs finns således underförstådda och gemensamma metaforer som formar den kommunikation som uppstår. Vi är alla olika men för att en viss kommunikation skall uppstå måste en del av vårt förråd av metaforer vara lika.

Bakom varje diskurs ligger således en gemensam metafori. Denna är till stora delar omedveten. Den tvingar oss in i vissa diskurser även om var och en av oss i sin hjärna kan formulera andra tänkbara samtal. Men det behövs två för att dansa tango. Vi kan bryta diskursens makt först om vi förstår vilken metafori man i det aktuella samtalet behärskas av och kan konfrontera varandra med den.

Upplysningstidens förgivettaganden (metafori)

Under flera hundra år pågick en frigörelse från vad man uppfattade som fördomsfulla och auktoritära föreställningar. Frigörelsen byggde på ”rationellt” tänkande. Förnuftet skulle råda och göra det möjligt att avfärda och bryta olämpliga och felaktiga föreställningar och diskurser. Detta är arvet från upplysningstiden. Den grundläggande idén var att trovärdighet, sanning och sannolikhet skulle avgöras genom oberoende yttre observationer och försök. Det vetenskapliga förhållningssättet var att olika personer skulle kunna observera samma skeende, jämföra sina observationer och teorier samt därmed avgöra vilken som var mer sann än den andra.

När det gäller frågor om mänsklig samverkan blir detta krav på objektivitet och en position som utomstående observatör problematisk. Sociala system – och den kommunikation som skapas – har den egenheten att vi alla deltar i dem. Det finns ingen gemensam yttre punkt från vilken olika skeenden kan observeras och jämföras. Upplysningstidens principer kan därför inte tillämpas.

Vi, jag och Monica Hane, söker efter andra möjligheter att göra resonemang om dessa frågor trovärdiga och rimliga. Vårt problem är att upplysningstidens praxis är så djupt förankrad i oss alla att resonemang och diskurser följer den i alla fall. Man talar med varandra och gör analyser ”som om” trovärdighetskraven från upplysningen skulle kunna uppfyllas. Också här finns en metafori som behöver bytas.

Man beskriver exempelvis ledarskap, moral, värderingar, demokratiska processer etc. som om de var något som fysiskt existerar och som man kan observera, mäta och dokumentera. Man talar om samarbete som om det handlade om något abstrakt och principiellt som man själv inte är inblandad i och berörd av. Huvuddelen av den forskning som görs har också anammat denna ”objektivistiska” position. Detta är inte så märkligt. Det är en position som det är nästan omöjligt att inte ta sig. Det är ju så vi lärt oss att tänka och debattera.

Om det bara handlade om att tulla på ”sanningen” hade man kanske kunde leva med denna osäkerhet. Svårigheten har emellertid en direkt praktisk och existentiell sida. Problemet med modeller och förklaringar om mänsklig samverkan som produceras utifrån upplysningstidens tankemodell är att de vanligen endast är till nytta om man tror sig om att kunna påverka det sociala systemet utifrån. För de som befinner sig inne i systemet är de kunskaper och slutsatser man kommer fram till vanligen oanvändbara [3]. I en global värld finns det dessutom få möjligheter att åstadkomma en utifrån- och uppifrånstyrning som kan fungera.

Vi har därför funnit att forskning och kunskapsgenerering inom vårt intresseområde inte kan begränsas till att skapa ett abstrakt vetande om samarbete – även om också detta är viktigt. Ambitionen måste utvidgas till att den kunskap som produceras också skall vara användbar för den som inifrån vill påverka eller bygga upp en viss samverkan. Det innebär att det krävs andra teorier, hjälpmedel och metoder än de man i den ”vanliga” forskningen och i den allmänna diskursen refererar till. Vi måste bryta den invanda tankemodellen men drabbas samtidigt av diskursens makt. I detta fall en diskurs som är fast förankrad i upplysningstidens logik.

Tystnaden som ett praktiskt problem

Det är förstås inte bara vi som möter denna svårighet. Den existerar för alla som försöker komma till tals om vår tids gemensamma och viktiga frågor. Man misslyckas därför ofta, hamnar i cirkelresonemang, missförstår varandra och genererar motsättningar och konflikter som i sin tur leder till störningar i samarbetet. Det svåra är att när detta inträffar slår diskursens makt till med full kraft. Brister i samarbete och samverkan tycks väcka känslor av skuld och skam. Det som i ett enskilt fall skulle behöva belysas blir genom sådana känslor omöjligt att tala om. Det blir tyst – även om problemen uppenbarligen är stora. Det kan ibland bli nästan parodiskt att uppleva denna tystnad när man förstår vilket lidande som förekommer.

När vi trots allt försöker fråga om vad som är på gång möts vi av vad vi utifrån våra egna erfarenheter måste beskriva som ”bortförklaringar”. Dessa flyttar ansvaret bort från dem som egentligen är berörda. Bortförklaringarna är så starka att de får ett eget liv även efter det att den problematiska situationen avklingat. De blir ”sanningar”. De omvandlas till normativa utsagor om ”hur det borde vara” och ”hur man borde förhålla sig till varandra”. Dessa sanningar kommer att förmedlas i diskursen och kommer att läras in på samma sätt som vi lär oss allt annat. Vi talar exempelvis om giriga affärsmän, dåliga chefer, omoraliska politiker, kriminella invandrare etc.

När vi sedan initierar samtal om frågor som rör samarbete och samverkan dyker dessa förklaringar och normativa utsagor regelmässigt upp i samtalet. Det är så man talar och det är så man svarar. Diskurserna blir orealistiska och naiva då de kommer att bygga på en alltför grund förståelse av vad som förekommit och vad som gjort att berörda personer handlat som de gjort. Effekterna tillskrivs triviala förhållanden som exempelvis att det goda samarbetsklimatet är en konsekvens av att man blir ”sedd och hörd” [4].

Den fråga som dominerat mina tankar under de senaste åren är därför hur, och med vilka metoder, man skulle kunna komma fram till resonemang som både fungerar som ett stöd i att skapa ett bättre samarbete för dem som deltar i det men som också är förenliga med vad som kan observeras och beskrivas om man ser sig som en yttre observatör av skeendet. Först då kan tystnaden brytas. Eftersom mitt intresse är som det är så kommer jag ofta att hamna i situationen att vara utanför den sammanslutning jag möter men jag kommer genom samtalet och mina inlägg att samtidigt hamna innanför dess gränser.

En paradoxal ambition?

En grundläggande svårighet för mig som är intresserad av dessa frågor är därför att försöka klargöra vad som är ”inifrån” ett system och hur man skulle kunna se på sig själv som någon som kommer utifrån.

Jag kan inte bortse från att det sociala systemet är oändligt i tid och rum. Vad jag gör här just nu har betydelse för människor i kommande generationer på andra platser. På samma sätt som vad de en gång gjorde har betydelse för mig just nu. Jag är alltid i systemet. Jag kan egentligen aldrig hävda att jag är utanför. Allt jag tycker och tror kommer inifrån mig själv och är påverkat av diskurserna i systemet. Jag kan inte vara objektiv.

Trots det har jag ambitionen att bygga en kunskap som är generell i meningen att den är begriplig och användbar för andra som möter andra system och andra förhållanden. Jag måste då finna ett sätt att också se på mig själv och samarbetet med en viss grupp, organisation, samhälle etc. utifrån.

Jag har hos den tyske sociologen Niklas Luhmann funnit en lösning på den paradoxala ambitionen att samtidigt vara både ute och inne. Han resonerar ungefär så här:

Även om vi alla är inbäddade i ett socialt system och beroende av detta måste vi samtidigt konstatera att varje individ är självständig och i princip obunden och frigjord från alla andra. Varje individ kan i princip göra precis vad denne vill och har kapacitet för – även om personen av olika skäl omedvetet eller medvetet väljer att handla så som denne gör.

Detta gäller också vår upplevelse av frihet. Vi kan i många fall känna oss fria från beroendet av andra. Jag använder finansmarknaden som ett exempel. Det finns personer som på ett eller annat sätt är involverade i denna. De är beroende av vad som händer på börserna världen över. Jag som inte har några sådana kontakter eller affärer kan relativt ostört sköta mina affärer här i Sverige utan att bekymra mig över vad som händer på börserna. Det blir ett tidsfördriv att följa dem på TV. Genom exemplet vill jag visa att vissa utsnitt av det stora globala sociala systemet påverkar oss som personer mer än andra.

De personer i banker, i företag och som har stora investeringar vilka påverkas av fluktuationer i finansmarknaden bildar således ett socialt system om har en gräns mot alla andra som inte påverkas lika mycket av sådana fluktuationer. Även om vi på ett eller annat sätt är beroende av vad som händer i dem så är vi trots allt utanför. Det finns en gräns mellan systemet och dess omvärld. Vi som inte berörs av de fordringar på varandra som gäller för dem inne i systemet tillhör omvärlden.

Niklas Luhmann har beskrivit vad som konstituerar sådana lokala sociala system och hur vi kan förstå dem. Förklaringen lyder ungefär så här. Luhmann konstaterar att vi som människor bildar system som ständigt möter en oberäknelig, kaotisk och förvirrande social värld. Denna sociala omvärld – som också består av människor som vi – uppfattar vi vanligen som oviss, osäker och otrygg. Den är oberäknelig av det enkla skälet att den består av självständiga individer som i princip kan välja att handla på sätt som inte enkelt går att förutse eller kontrollera.

Denna förvirrande och komplexa omvärld kan stabiliseras genom att vi upprättar förväntningar på varandras beteende. Om människor handlar förutsägbart skapas ett ”för”-troende på vad som kan komma att inträffa. Komplexiteten har då reducerats från något ohanterligt till något hanterbart. Men en sådan komplexitetsreduktion har ett pris. Förväntningarna förvandlas med tiden till fordringar och krav. De som inte uppfyller dessa och inte följer de regler som etablerats kapslas in, elimineras eller utesluts ur systemet.

Man kan då i enlighet med Niklas Luhmanns teorier omformulera begreppet socialt system. De sociala system jag möter i mina uppdrag och de diskurser och samarbetsfrågor som berättas för mig uppstår som en ordning som upprätthålles av de aktuella systemens medlemmar för att hantera en viss aspekt av deras komplexa omvärld. Jag kan utgå från att ordningen i dessa sociala system varken är tillfälligt eller slumpmässigt åstadkommen. Luhmann konstaterar att den vanligen har formerats som en spegelbild av den aspekt i omvärlden som man skall kunna hantera. I exemplet med finansvärlden är systemet inriktat på att hantera pengar och finansiering. Den sammanhållande kraften i systemet är dess kommunikativa mönster. Detta kan beskrivas som en slags fiktiv överenskommelsestruktur som alla i systemet tvingas följa för att systemet som sådant skall ha någon mening och överleva.

När nya förhållanden dyker upp i omvärlden eller man skaffar sig nya erfarenheter och kunskaper tvingas medlemmarna i existerande sociala system att omvärdera och revidera de fordringssatser som håller deras system samman. Medlemmarna ställs då inför valet att antingen vidmakthålla stabiliteten genom att fortsätta att agera efter de gamla principerna eller att finna nya handlingsriktningar som verkar vara bättre anpassade till den nya situationen. Om man väljer en ny handlingslinje måste man bryta det kommunikativa mönster man etablerat och lärt sig hålla sig till.

Bägge alternativen kan innebära systemets upplösning. En fortsättning på det gamla spåret kan leda till att gränsen mot omvärlden inte kan upprätthållas. Ett olämpligt val kan skapa ett kaos ur vilket nya och ordnade mönster inte kan formeras [5].

Som forskare, konsult, journalist, författare eller annan observatör av ett socialt system befinner man sig utanför systemet av den enkla orsaken att man inte är bunden av de fordringssatser som gäller för medlemmarna i det. Å andra sidan finns det många olika andra system, exempelvis professionella grupper, kunder, makthavare, finansiärer, lokalsamhället etc. i vilka man själv ingår och vars fordringssatser man parallellt måste ta hänsyn till. En del av dessa system inkluderar även personer i det system man observerar. Systemen överlappar varandra.

Men just i det studerade systemet är man en främling. Men man kan få stöd för sina interventioner och resonemang genom de andra system som också existerar. Det är just genom sådana överlappande system och möjligheten till att med deras hjälp skapa en alternativ kommunikation som man kan formulera en position ”på gränsen” till systemet.

För att behålla sin sinnesro i denna position måste man finna resonemang och teorier som förenar alla de system man är medlem i – även det system man studerar och är ”främling i”. Det ligger ett stort lärande i detta. Det är i och genom detta integreringsarbete som resultaten av vår forskning visar sig. När vi lyckas ingå i och konstruktivt delta i det studerade systemets kommunikation har vi nått fram till det mål vi satt upp.

Kommunikationen som ett system

Man talar ofta om kommunikation i betydelsen ”utbyten med varandra”. Niklas Luhmann beskriver istället kommunikation som det fenomen som karaktäriserar och håller samman ett socialt system. Om vi använder Luhmanns synsätt så kommer därför den kommunikation vi möter i det system vi studerar att vara karaktäristiskt för detta. Det är därför som fokusgrupper så som vi använder dem kan göra det möjligt för både oss och medlemmarna i det att få grepp om systemets metafori. Under upplysningstiden var förnuftet ledstjärnan och då var sådana analyser inte nödvändiga. Frigörelsen från diskursens makt var att kräva att den skulle vara ”rationell” och inte styras av någon medveten eller omedveten subjektivitet. Detta visade sig dock snart vara en orimlig fordran och en olycklig missuppfattning.

Den polske läkaren och bakteriologen Ludwig Fleck publicerade redan 1935 en vetenskaplig artikel med namnet ”Uppkomsten och utvecklingen av ett vetenskapligt faktum”. Han beskriver i denna framväxten av förståelsen av sjukdomen syfilis och använder sig av denna beskrivning för att formulera ett antal kunskapsteoretiska påståenden. Dessa är förvånansvärt moderna. De är helt i överensstämmelse med det vi i dag vet om hjärnans funktionssätt och kommunikationen i sociala system [6].

Fleck konstaterar att det tycks finnas tankekollektiv som utvecklat speciella tankestilar vilka präglar deras kommunikation. Denna kommunikation har på sätt och vis ett eget liv. Kommunikationen som sådan är ett eget system. Fleck citerar därvid en ännu tidigare författare – Gumplowicz – som redan 1905 skriver

”Den individualistiska psykologins största misstag är antagandet att det är människan som tänker. Detta misstag är upphovet till det eviga sökandet efter tänkandets ursprung hos individen och efter orsakerna till varför hon tänker si och inte så. Teologer och filosofer håller betraktelser över ämnet och ger t.o.m. råd om hur människan bör tänka. Detta är en kedja av missförstånd. Ty, för det första, vad som tänker i människan är ingalunda hon själv utan den sociala gemenskapen. Källan till hennes tänkande finns inte i henne utan i den sociala omgivningen där hon lever, i den samhälleliga atmosfär hon andas. Hon kan inte tänka annorlunda än så som bestäms av det inflytande på hennes förstånd som den sociala omgivningen med nödvändighet utövar”

Redan i början av 1900-talet hade man således klart för sig det mänskliga förnuftets begränsningar och knytning till den diskurs som skapades. Ovanstående citat illustrerar emellertid att man också förde fram åsikten att människan var ett hjälplöst offer för diskursen. Det är inget som jag håller med om men kopplingen finns där och är mycket stark.

Fleck illustrerar med följande exempel förhållandet att individen inte kan sägas tänka alldeles själv utan att tänkandet styrs av den kommunikation som existerar utöver individen:

En läkare som tittar på bakterier i ett mikroskop ser inte allt vad som finns att se. Han ser det han lärt sig se. Redan som ung kandidat har han tränats att se objektet i mikroskopet på ett visst sätt och urskilja dess karaktäristika. Han har lärt sig att beskriva det han ser på ett sätt som andra läkare förstår och känner igen. När det gäller att förklara vad som sker har han dessutom inövats i en speciell tankestil med särpräglade formuleringar och förklaringsmodeller. Denna speciella tankestil har utvecklats i det tankekollektiv som medicinare utgör.

Detta exempel är helt i överensstämmelse med den moderna lingvistikens beskrivning av vår bundenhet vid metaforer. Metaforiska och språkliga strukturer är inövade och fast förankrade i hjärnan. De är knutna till fysiska kroppsliga upplevelser. Språk och fysiska upplevelser bildar ett samspel där fysiska upplevelser omvandlas i språk och språket medför simuleringsmöjligheter som förstärker och kan förändra fysiska upplevelser.

Språk ingår i ett separat system – en symbolisk dimension – som visserligen är knuten till det fysiska systemet men inte är identiskt med det. Metaforer – som kan omfatta bilder, berättelser, historier, liknelser, intriger etc. – är således uttryck för de inlärda mönster av förståelse vi byggt upp i hjärnan genom vårt samspel med andra och genom våra försök att förstå våra egna reaktioner och vårt eget agerande.

Menandros observation att inget mänskligt är mig främmande har bekräftats av modern hjärnforskning. Vår hjärna är byggd så att vi genom olika yttre signaler, exempelvis ansiktsuttryck, kan sätta oss in i och ”förstå” andras känslor och upplevelser. Vi kan uppleva andras upplevelser utan att ha varit med själva. Detta är en nödvändighet för att skydda och hjälpa exempelvis våra barn men också våra medmänniskor.

De metaforer vi utvecklar innebär en ständig utvidgning och förfining av denna empatiska förmåga. Denna utveckling sker genom vår kommunikation. Vi lär oss av andra. Som jag tidigare påpekat är de inte bara våra individuellt egna utan återspeglas också hos andra. Därmed är det möjligt att påstå att varje socialt system hålls samman och karaktäriseras av sin kommunikation. Kommunikationen är i sig ett levande system. Som alla levande system så föder och utvecklar den sig själv. Den skapar metaforer men använder också de metaforer den skapar. De kommunikativa mönstren reproducerar sig själva.

Den uppstår ur mänsklig aktivitet. Den består av både en omedveten och av en medveten sida. Mönstren uppstår spontant och begränsar oss om vi inte förstår deras underliggande metafori och därmed gemensamt och medvetet kan påverka dem. Att så mycket av kommunikationen är omedveten förklarar varför en del sociala system hamnar i svårigheter när de möter nya situationer. Ser man sitt eget och andras tänkande som endast vars och ens eget blir det omöjligt att förstå den omedvetna styrning som kommunikationen och dess metafori innebär.

Att så är fallet känner vi alla till. Vi upptäcker snart att många av våra argument som strider mot den etablerade diskursen inte kan föras fram även om de är logiskt välformulerade och stöds av empiriska fakta. Vi upptäcker därmed helt enkelt att upplysningstidens metafori, som vi tar för given, inte gäller. Människor ”köper inte” det vi uppfattar som rationella argument och analyser. De imponeras inte av våra resonemang. Vi stångar huvudet blodigt mot en vägg av motargument.

Det är illustrativt att läsa vad som enligt Fleck händer i tankekollektivet och med dess diskurs vid försök att presentera motsägande fakta eller slutsatser.

• En motsägelse mot det etablerade systemet tycks för medlemmar i tankekollektivet vara otänkbar
  
  
• Det som inte passar in och som inte kan kommuniceras utifrån gällande tankestil förblir osett, eller
  
  
• förtigs även om det är känt, eller
  
  
• stora kraftansträngningar görs för att förklara det som icke motsägande
  
  
• Trots alla skäl för en motsatt uppfattning ser, beskriver och avbildar man inom tankekollektivet sakförhållanden som är i överensstämmelse med tankekollektivets föreställningar. Dessa föreställningar blir därmed så att säga fysiskt bekräftade och realiserade. [7]

Metaforin hos progressiva och konservativa i usa

Lakoff delar upp amerikanarna i progressiva och konservativa där de progressiva oftast stödjer demokratiska partiet och de konservativa det republikanska partiet. Nu är det egentligen inte progressiva och konservativa personer det är fråga om. Vad Lakoff observerar är olika försök att bryta det etablerade kommunikativa mönster som han definierar som dominerat av en konservativ metafori.

Han beskriver i detalj vilka metaforer de konservativa resonemangen bygger på och varför dessa slår an hos den amerikanska allmänheten trots de katastrofer och lidanden som följt i beslutens spår. Det är denna konservativa metafori som gjort att George W Bush har kunnat komma till makten. De progressivas argument – hur välformulerade och sakligt korrekta de än har varit – har inte vunnit gehör.

Det förvirrande är att det som var progressivt i början av 1900-talet förlorat sin kraft i dag. Därför kan de konservativa återta initiativet. Enligt Lakoff är därvid de progressivas stora misstag att de i enlighet med upplysningens ideologi bygger sin argumentation på logiska konsekvensanalyser, statistik och rationella överväganden.

Man möter då direkt alla Flecks fem punkter. Även när man säger emot ett resonemang kommer man enligt Lakoff att förstärka och bekräfta de metaforer som man egentligen inte accepterar. Lakoff använder exemplet. ”Don´t think of an elephant!”. En sådan uppmaning gör det närmast omöjligt att undvika att tänka på en elefant. Lakoff kallar den utformning som samtalen får på grund av en viss metafori för ”framing”.

En skillnad mellan konservativas och progressivas resonemang ät exempelvis enligt Lakoff att de konservativa formar resonemangen så att samhället liknas vid en familj som har behov av en sträng, rättvis och god auktoritet – en fadersfigur – som kan upprätthålla ordning och moral. Från denna grundläggande berättelse kan en mängd andra resonemang härledas.

Bakgrunden till denna metafor är föreställningen om att människan strävar, och skall sträva, efter att maximera sin egen nytta. Hon behöver därför hållas i tukt och herrans förmaning om det sociala livet skall fungera. De progressiva tar istället utgångspunkt från tanken på människan som en social individ som bygger, och skall bygga, sin samvaro med andra på stöd, omtanke och hjälp. Sådana normer utvecklas bäst i en familjemetafor där medlemmarna respekteras som jämställda.

De två liknelserna har idéhistoriskt helt olika utgångspunkter och utveckling. Den progressiva växte en gång i tiden fram som en protest mot den auktoritära i den idéhistoriska riktning som kallas ”upplysningen” och där den tyske filosofen Kant var en av förgrundsfigurerna. Tanken i denna var att människors samvaro skulle kunna styras av förnuftiga och rationella beslut och regler som alla deltog i att formulera.

Utvecklingen – inte minst svårigheten att få sådana diskurser att fungera – har emellertid gjort att många av upplysningsidéerna numera måste ifrågasättas – exempelvis tanken på ”det rena förnuftet”. Detta har enligt Lakoff gjort att de progressivas metafori försvagats och att pendeln svängt i konservativ favör.

Metaforin som ett fängelse

Jag vill således med ordet metafori och begreppet ”en problematisk metafori” skapa associationer till hur våra metaforer – liknelser, historier, berättelser, intriger, bilder etc. – styr vår förståelse och kommunikation. Jag vill också föra fram att dessa underliggande metaforer och förgivettaganden inte kan väljas och påverkas godtyckligt lika lite som vi kan frigöra oss från vårt omedvetna. När det gäller våra samtal med varandra och våra diskurser skapar metaforin ett fängelse som vi inte kan ta oss ur och inom vars ram samtalet måste ske. Frågan är därför hur man kan bryta sig ur fängelset. Vi får då ta en liten omväg över naturvetenskapen.

Ett sätt att belysa naturvetenskapens bundenhet vid metaforer är att gå tillbaka till en definition som gjorts av den finske filosofen Ingemar Pörn. Pörn talar inte som Lakoff om metaforer. Han väljer att belysa den kommunikativa begränsningen i akademin med hjälp av en uppdelning mellan sambandsförklaringar och väsensförklaringar.

Redan tidigt i livet lär vi oss sambandsförklaringar det vill säga – man beskriver för oss hur olika fenomen och upplevelser hänger samman med varandra. Det är oerhört svårt att då inte samtidig tillskriva vissa förhållanden karaktären av orsak och andra karaktären av verkan. En sådan tillskrivning bygger emellertid på det Pörn kallar en väsensförklaring. Problemet är att den tankemässiga grunden för sambandsförklaringar och väsensförklaringar är olika. De kan heller inte härledas ur varandra. Detta visste redan Fleck. Han skriver:

Det finns i vetenskapshistorien inget formallogiskt förhållande mellan uppfattningar och bevis. Bevisen rättar sig lika ofta efter uppfattningarna som dessa efter bevisen. Uppfattningar är inga logiska system, hur gärna de än vill vara det, utan stiliserade storheter som antingen utvecklas, tynar bort eller tillsammans med sina bevis omvandlas till andra uppfattningar.

En sambandsförklaring kan således inte hävdas enbart med hjälp av en metafor eller väsensförklaring. En väsensförklaring kan heller aldrig bekräftas eller avfärdas enbart med formallogiska argument. Vetenskapen har kommit långt när det gäller metoderna för att avgöra sambandsförklaringars trovärdighet. Hur är det då med väsensförklaringar?

Man har därvid kommit fram till att väsensförklaringar inte kan betecknas som rätt eller fel, sanna eller osanna. De visar sig vara giltiga eller ogiltiga. Detta kan beskrivas med följande exempel:

En tid trodde man att eld bestod av så kallade flogistonpartiklar. Ett stort antal teorier, experiment och praktiska tillämpningar utgick från denna uppfattning. Även om experimenten stundom visade på andra samband än man kunde förvänta sig var detta inte ett skäl till att överge uppfattningen att eld var flogiston. Detta var möjligt först när en svensk forskare kunde visa att flogistonpartiklar inte hade någon vikt. Om de inte hade någon vikt och elden av detta skäl inte kunde ha en partikelkaraktär så blev väsensförklaringen meningslös.

Fleck anger fler exempel. Han visar övertygande hur sjukdomen syfilis under en period av fyra hundra år får sin förklaring genom en mängd paradigmatiska förändringar. Han visar att dessa övergångar inte främst är en konsekvens av logiska bevis. De uppstår istället genom att de sambandsförklaringar som visar sig gälla gör existerande metaforer meningslösa och ogiltiga. För att bryta metaforens makt måste man således också när det gäller sociala systems låsning vid en olämplig metafori hitta just den brist i de aktuella sambandsförklaringarna som gör den aktuella väsensförklaringen meningslös och ogiltig.

Lakoff följer denna linje. Som jag tidigare nämnt visar han att de konservativa i sin argumentation utgår från ett grundläggande antagande om människan som en varelse som opererar utifrån ett egetintresse – det vill säga att människan i alla samverkanssituationer strävar efter att maximera den egna nyttan och sin förmåga till överlevnad. För att samarbete och samverkan mellan flera självständiga individer skall uppstå måste denna drift kontrolleras och disciplineras. Först om människan på detta sätt blir civiliserad och kultiverad kan hon leva tillsammans i harmoni.

En mängd undersökningar – bland annat av den svenska professorn i statskunskap Bo Rothstein – visar att detta samband inte håller streck. Behovstillfredsställelse, konkurrens, egennytta och egenintresse – the economic man – kan inte längre anses vara de främsta drivkrafterna för oss människor. Därmed blir många av de metaforer som de konservativa bygger sitt agerande på ogiltiga och meningslösa. Problemet är alltså att denna insikt inte ännu slagit igenom och påverkat kommunikation, analyser, överväganden och åtgärder. De nya metaforer som krävs är ännu alltför ofullständiga, oklara och dåligt etablerade [9].

Den autopoietiska mekanismen

När nya kunskaper, föreställningar, samband och förhållanden utmanar den existerande metaforin så blir den det jag kallar ”problematisk”. Den bidrar inte längre till ett förbättrat samarbete och en ökad förståelse av vår gemensamma värld. Jag har uppehållit mig vid Lakoffs bok då jag tycker att han genom sin berättelse från amerikansk politik illustrerar liknande svårigheter som jag finner i alla de samtal som redovisas under SD Open 2008.

Seminarierna bygger på att presentatörerna arbetar med och för fram resonemang som utmanar den existerande diskursen. De möter samma typ av motstånd som Lakoff berättar om. Detta har skapat frustration. Våra samarbetspartners letar efter lösningar och strategier för att hantera situationen. Vi har också nyligen genomfört ett antal uppdrag där man i själva verksamheten hamnat i en problematisk metafori och där vi tillsammans kunnat ta oss ur dem.

I alla dessa fall – vilka är typiska för de teman som behandlas i forskarbyn – finns det därför anledning att fundera över vad som kan göras när ens argumentation – trots att man är övertygad om dess rättmätighet – möter de reaktioner som Fleck och Lakoff beskriver. Vi måste då först försöka förstå oss på vad det egentligen är för mekanism som skapar sådana låsningar att metaforin blir ett fängelse istället för ett hjälpmedel.

Jag anser att vi kan förkasta förklaringar som bygger på att låsningen skulle handla om enskilda personers maktpositioner. Den franska filosofen och sociologen Bruno Latour konstaterar exempelvis att sådana antaganden gör maktbegreppet alldeles för diffust och oprecist för att det skall kunna ligga till grund för analyser och samtal [10]. Jag tror inte heller att låsningarna beror på att vissa enskilda personer är onda eller inte förstår bättre. Jag tror inte heller att låsningen handlar om rädsla eller dålig moral. Jag menar att vi här möter en fullständigt naturlig mekanism hos levande system. Denna mekanism är känd av oss alla och egentligen liktydig med livet självt. Det är därför den är så stark.

För att beskriva denna mekanism använder jag ett ovanligt begrepp ”autopoiesis” . Detta begrepp står inte upptaget i Nationalencyklopedin. Man kan emellertid finna det på Wikipedia. Jag vill introducera begreppet här för att jag tycker att det har en så stark metaforisk kraft. Det skulle vara synnerligen obekvämt för mig att varje gång jag tycker att det behövs ersätta det med ett stort antal meningar och förklaringar.

Autopoiesis är ett begrepp som formulerats av den chilenske biologen Humberto Maturana tillsammans med en annan chilenare, Francisco Varela. Det har därefter kommit att användas flitigt av den tyska sociologen Niklas Luhmann för att beskriva vad som skiljer levande system från döda [11].

”Poiesis” kommer från grekiskan och betecknar en aktivitet genom vilken man producerar något. Handlingen riktar sig mot ett mål. ”Auto” syftar på att denna handling sker av sig självt. Den uppstår inifrån systemet utan någon yttre orsak. Autopoiesis är ingen egenskap utan en aktivitet. Förekomsten av autopoiesis är liktydigt med liv. Om autopoiesis inte förekommer är systemet ”dött”.

Levande system är gjorda så att de i samspelet med omvärlden ständigt producerar den uppbyggnad med vilken de i nästa steg kan återskapa sig själva – i all oändlighet. Detta sker utan hjälp utifrån. Systemet innehåller själv allt som behövs för att klara denna fortplantningsaktivitet. Den uppstår med automatik om omgivningen är den rätta. Det är denna mekanism som Maturana och Varela har kallat för ”autopoiesis” .

Luhmann ser den kommunikation vi här beskrivit, och som bygger på en metafori, som ett levande system. Kommunikationen är både ett uttryck för systemet och en förutsättning för dess existens [12]. Accepterar vi tanken på kommunikation som ett levande system – ungefär som det som styr händelserna i ett bisamhälle – så är den kommunikativa aktiviteten autopoietisk. Metaforiken föder och återskapar ständigt sig själv.

Det ligger i det levande systemets natur att skydda sin uppbyggnad och sina funktioner och dra sig inom sitt skal om det blir hotat. Våra samarbetspartners upptäcker att metaforin i deras system är problematisk genom att de inte kommer till tals om viktiga frågor, inte kommer till sin rätt och inte kan komma till rätta med skeenden som rimligen alla i systemet borde se som destruktiva. När detta händer har metaforin slutat att vara en hjälp och en sammanhållande kraft och istället blivit ett fängelse.

Man har fastnat i en problematisk metafori som gör diskurserna olämpliga. Diskursen riskerar att försvaga den livsform som metaforin är till för att bevara. Den problematiska metaforins negativa inflytande är vanligen inte uppenbart för dem som deltar. För de som inkluderas i systemet är allt som sägs och görs fullt logiskt, naturligt och rimligt. Att påstå något annat är djupt kränkande och leder till ytterligare låsningar.

Den fråga Lakoff försöker ta ställning till är om systemet och metaforin kan transformeras till något annat utan att man därmed försvagar den livsform som systemet med rätta söker skydda. För att finna en lösning på detta problem kan det vara värt att granska den autopoietiska mekanismen litet närmare.

Kommunikationens funktion

Jag utgår i denna analys från den funktion som jag menar att kommunikationen har i ett socialt system. Jag kan illustrera detta med ett exempel. Canal Digital har en reklamsnutt på TV som illustrerar hur en person lever med i ett skeende som om det var något han upplevde på verkligt trots att han endast tittar på TV. De författare jag refererat till i denna text påpekar att detta är möjligt eftersom hjärnan är så uppbyggd att vi kan leva i två olika världar. En verklig och en symbolisk. Det finns två neurologiska mönster som är kopplade till varandra och arbetar parallellt. De bygger upp varandra och formas och återskapas genom autopoiesis.

Vi använder hjärnans symboliska förmåga för att bli mer medvetna om sådant som existerar utanför och oberoende av oss själva. Denna medvetenhet gör det möjligt att skapa oss en bild av framtiden. Eller, mer precist uttryckt, den fond mot vilken vi rör oss. Den fond vi konstruerar blir trovärdig och användbar endast om de personer som är inblandade kommer att handla och reagera på det sätt vi tror.

Fonden är en slags väsensförklaring. Det är avgörande viktigt för vår mentala hälsa att den är giltig, realistisk och meningsfull. Först då upplever vi en känsla av sammanhang och mening. Vi kan bara lita på väsensförklaringen om ”de andra” kommunicerar på ett sätt vi känner igen och förstår. Men det är lika viktigt att de andra visar sig förstå oss. Först om vi tror att det är möjligt att i en framtid anpassa oss till varandra och gemensamt återskapa de goda lösningarna på olika sociala skeenden kan vi känna oss trygga och ha förtroende för varandra.

Detta är den instrumentella aspekten på kommunikation. Men kommunikationen har också en annan och mycket viktigare funktion. Vi vet att vi genom våra symboliska operationer kan skapa ett självmedvetande. Detta förhållande är egentligen förbryllande. Vitsen med den symboliska dimensionen är ju att vi skall kunna observera och registrera sådant som existerar oberoende av oss själva. Hur kan man då förklara observationen av oss själva som något som ligger utanför detta själv. Vi säger faktiskt sådant som ”Jag talar om mig själv” och ”Jag, för min del”. Vi skulle inte kunna säga detta om vi inte ansåg det möjligt att ställa oss utanför oss själva och oberoende av oss själva se på oss själva.

Det kan då verka som om vi som människor har två ”jag” – en dubbel existens. Detta är en otillfredsställande förklaring. Maturana, Varela och Luhmann har letat efter en lösning på detta problem. De konstaterar att problemet försvinner om man ser kommunikationen som ett separat och symboliskt system. Det kommunikativa systemet är skapat av oss själva och finns representerat som neuronbanor i våra enskilda hjärnor men det existerar ändå fysiskt utanför oss själva genom att det uppstår genom vårt samfällda agerande. Vi upplever det kommunikativa systemet som ett koordinerat beteende av självständiga individer som följer ett mönster vi gemensamt förstår.

Vi kan således samtidigt leva i och vara med att skapa två symboliska världar – en inre och en yttre. De har olika funktioner och arbetssätt men är sammanlänkade med varandra. Luhmann kallar dem psykiska respektive sociala system. Båda är levande och har därför autopoiesis. Det är emellertid bara det psykiska systemet vi kan avgränsa och påstå att det tillhör oss som enskilda individer. Det sociala systemet är kollektivt och påverkas av vad alla i det gör.

Vår upplevelse av oss själva formas i det yttre kommunikativa systemet. Vi har därför inte full kontroll över vem vi är. Vi blir inte bara vad vi själva gör oss till utan också vad andra gör oss till. Det är ur och med hjälp av det kommunikativa systemet vi skapar vår självkänsla, vår identitet, vår integritet och vårt egenvärde. På samma sätt som alla levande organismer är vi beroende av en viss omvärld för att vår autopoiesis skall fungera. För att känna igen oss själva och för att uppleva oss som unika och avskilda personer måste vi därför ha tillgång till en bestämd kommunikativ omvärld som vi känner igen och kan förhålla oss till. Alla som deltar i kommunikationen kommer därför att sträva efter att vidmakthålla och skapa en kommunikativ värld där man kan ”känna sig hemma”.

Förlusten av ett begripligt och välkänt kommunikativt system där man ”blir någon” är för människan lika allvarligt – eller till och med allvarligare – än döden. Alltså: Kan autopoiesis inte etableras är livet inte värt att leva. Inför risken att förlora en konstruktiv kommunikativ omvärld kan man lika gärna dö. Därför anser många att det är viktigare att det kommunikativa systemet (religiösa trossatser, ideologier etc.) bevaras för framtiden än att man själv överlever. Det är således den autopoietiska livskraften som paradoxalt nog tycks vara själva mekanismen bakom handlingar som leder till ond och bråd död.

Autopoiesis som grunden för själva livet förklarar således kraften i de försök som görs för att i ett socialt system vidmakthålla en viss metafori. Dessa krafter är särskilt stora då metaforin riskerar att bli meningslös och ogiltig. Lösningen på detta problem är att gemensamt utveckla en mer meningsfull metafori så att de som deltar i och skapar systemet kan forma en konstruktiv identitet, värna om sin integritet och etablera ett egenvärde. Denna uppgift är i grunden en forskningsuppgift.

Forskarbyns ämnesområde

Granskar man alla de projekt som vi genomfört inom ramen för abonnemanget, de frågor som redovisas på SD Open 2008 och de som är aktuella för arbete i forskarbyn kan det tyckas att de är helt olika och disparata. I denna brokiga skara brottas emellertid alla de personer och grupper med vilka vi samarbetar med det jag i denna text har kallat en problematisk metafori.

Det verkar vara detta problem som knyter dessa disparata projekt samman. Det intressanta med forskarbyn är att det just är denna mångfald av olika projekt men ändå likheten mellan dem som gör det möjligt att få en mer allmän och generell förståelse för denna centrala fråga.

Varje enskilt projekt har en ytterligt allvarlig klangbotten. Här presenteras de som vi diskuterar på SD Open men fler pågår i forskarbyn

• slöseri av tid, pengar och kraft genom misslyckade förändringsförsök
  
• försämrad vård som en följd av krav på evidensbasering
  
• oförmåga att överföra och införa goda exempel på produktivitetsutveckling i svensk industri,
  
• de moraliska villkoren för våra ungdomars medverkan i insatser i strider och krigsliknande situationer.
  
• nya arbetsmiljörisker och ny ohälsa som inte uppmärksammas och åtgärdas.
  
• bortkastade pengar på konventionella konsulter och sådan forskning som uppenbarligen inte bidrar till förbättrad konkurrenskraft i näringslivet
  
• etc.

Noter

[1] Jag finner en tröst i att den kände tyske sociologen Niklas Luhmann tycks arbeta på samma sätt som jag. Hans texter är cirkulära istället för linjära. Man kan börja läsa var som helst men de hänger ändå på något sätt ihop genom hans speciella intresse för sociala system.

[2] En översikt över de metaforer vi lever med och deras olika språkliga former finns i Janik A (2003): The use and abuse of metaphor. Dialoger 66-65. Stockholm: Tidskriften Dialoger.

[3] Teamtränare och gruppdynamiska handledare kan exempelvis tala om gruppers olika mognadsfaser. Dessa är observerbara i rollen som tränare och handledare. Modellerna och teorierna kan ha ett viss värde för att förstå den utveckling man observerar. De är emellertid vanligen oanvändbara i situationer där man själv är eller blir medlem i gruppen och därmed är en del av skeendet.

[4] Ett annat exempel på sådana ”vandringssägner” är att många klagar över den turbulens som är karaktäristisk för det svenska arbetslivet. SCB rapporterar således att mer än 90 % av svenskarna säger sig ha varit med om en större omorganisation under året. Samtidigt hävdas att stabilitet och långsiktighet är nyckeln till framgång. Man pekar i ledarskapslitteraturen på Scania, IKEA och HM som goda exempel. Turbulensen i svenskt arbetsliv kommer emellertid inte utifrån utan inifrån. Uttalanden om långsiktighet och stabilitet blir därför meningslösa om man inte förstår hur turbulensen egentligen genereras, vilka åtgärder som är ansvariga för den och varför de goda exemplen funnit sätt att undvika den.

[5] Jag är medveten om att dessa påståenden kräver en mer djupgående analys men det finns inte utrymme för den just här.

[6] Jag bygger detta konstaterande på den beskrivning av hjärnans funktionssätt när det gäller hanterandet av språk och metaforer som finns redovisad i George Lakoff – ”The Political Mind. Why You Can´t Understand 21st-Century American Politics with an 18th-Century Brain”
.
[7] Jag har av språkliga skäl justerat en del formuleringar för att göra Flecks kontext mera tydlig

[8] Lakoff G (2008): The Political Mind. Why You Can´t Understand 21st-century American Politics with an 18th-Century Brain. London: Penguin Books.

[9] Lakoff anger många fler sådana ”paradigmskiften”. Jag har valt just hans kritik av tanken på egenintresse för att illustrera hur en metafori kan bytas mot en annan..

[10] Latour B (1998): Artefaktens återkomst – Ett möte mellan organisationsteori och tingens sociologi. Göteborg: Derenius & Santérus Förlag AB.

[11] Man brukar använda omvändningen av den andra termodynamiska huvudsatsen och begreppet negentropi – det vill säga användningen av energi för att från enklare ordningar skapa högre och mera komplexa ordningar – som en beskrivning av liv. Maturana tar ett steg vidare och funderar över om det inte just är det förhållandet att dessa ordningar automatiskt kan vidmakthållas och reproduceras som är det ultimata tecknet på liv.

[12] Luhmann, Maturana och Varela genomför filosofiskt mycket avancerade resonemang om dessa frågor. Det är inte möjligt att här redovisa alla aspekter och belysa alla de frågor som dyker upp i samband med de påståenden som jag gör i texten. Ett exempel: En fråga som dessa författare lägger stor vikt vid är det vi kan kalla ”subjektifieringen”. Språkligt sett behandlas autopoiesis, kommunikation och system vanligen som subjekt. Detta antyder att man skall se dem som något som ”är”, när de egentligen borde beskrivas som verb, det vill säga något som ”ständigt pågår”. Jag har emellertid inte vågat mig på att ändra språkbruket i enlighet med denna uppfattning.

Denna artikel kan laddas ner som pdf här