Dagens problematiska kunskapsproduktion
Ett uttryck för denna oro är den diskussion om humanioras kris vid universitet och högskolor som sedan länge förts internt mellan olika idéhistoriker. Denna diskussion har nu blivit publik. Nyligen publicerades en artikel av Anders Burman i SvD som hade titeln ”Mobilisering för den onyttiga utbildningen”[2]. Burman konstaterar att det inte bara är humaniora som befinner sig i en krissituation. Det gäller hela universitetsmodellen så som den utformades på 1800-talet.

Burman refererar till ett temanummer av Psykoanalytisk Tidsskrift som behandlar denna fråga och i vilken Sven-Erik Liedman för fram liknande synpunkter[3]. Ett följande temanummer av samma tidsskrift behandlar än mer utförligt kunskapsproduktionens problem och de vetenskapsfilosofiska frågor vi här tar upp[4].

Idéhistorikernas diskussion berör inte bara universitetsvärlden utan också praktiker utanför denna. En tidigare generalsekreterare i samarbetsorganisationen för universiteten i det brittiska samväldet – Michael Gibbons – har i två böcker och ett antal artiklar behandlat frågan om forskningens samhällskontrakt – alltså frågan om varför forskningsinstitutioner över huvud taget finns och hur samarbetet mellan forskning och det övriga samhället bör utformas. Han konstaterar att de gamla gränserna mellan vilken kunskapsproduktion som skall höra till den traditionella forskningen och vilken som bör pågå i samhället i övrigt håller på att luckras upp[5].

På Ingenjörsakademins (IVA:s) uppdrag har Peter Schilling och Peder Karlsson från Umeå Universitet gjort en schematisk översikt av de principiella resonemang som i skuggan av humanismens kris växer fram kring dagens kunskapsproduktion, dess villkor och framtid[6].


Schilling och Karlsson beskriver fyra teman:

1. Normförändringar i själva vetenskapandet – det vill säga hur man forskar och vad som kan uppfattas som god vetenskap. Normförändringarna hänger samman med nya upptäckter främst inom naturvetenskaperna som visar att vårt gamla sätt att referera till ”sanningen” inte längre är relevant. Den ”nya vetenskapen” söker därför efter andra principer för att klassificera vilka påståenden som skulle kunna kallas ”vetenskapligt” sunda och trovärdiga och vilka som måste förkastas.


2. Tankar om förändrade ansvarsförhållanden och nya grupperingar kring kunskapsproduktionen. ”Verkligheten” har visat sig vara i ständig utveckling. Man är därför tämligen överens om att det mesta som i dag presenteras som allmängiltig kunskap egentligen bara har bäring i begränsade tidsmässiga, lokala och sociala sammanhang – om ens då. Gibbons söker därför efter en ny typ av kunskapsproduktion där den kunskap som växer fram är mer grundläggande än den som i dag produceras och därför kan ha en bredare tillämpning. Han kallar sådan kunskap för ”socialt robust kunskap”.


3. Universitetens koppling till och forskningens styrning med hjälp av ekonomiska modeller. De modeller som i dag allt mer tillämpas vid styrning av kunskapsproduktionen ser inte alltid till samhällets kunskapsbehov. Kunskap uppfattas inte alltid som något gemensamt utan som en vara som kan köpas och säljas på en marknad. Kunskap kan licensieras och kommersialiseras och måste skyddas från intrång. En sådan inställning gynnar inte att kunskap sprids. Den medför också en monopolsituation för olika forskningsinstitutioner genom vilken alternativ kunskapsproduktion som kan hota existerande privilegier kan blockeras.


4. Inriktningen mot effektiva innovationssystem och den modell för samarbete som kallas Triple Helix. Triple Helix bygger på tanken om generisk kunskapsutveckling. Med detta menas att kunskap inte sprids genom forskningsresultaten som sådana utan genom sättet att tänka och resonera om aktuell praktik. Detta uppfattades till en början som en nytt och fräscht sätt att skapa en bro mellan forskning och praktik. Man har senare kunnat konstatera att det leder in i att resonemangen, framför allt när det gäller forskningsfinansiering, blir doktrinära och ensidiga. Utlysningarna blir ”politiskt korrekta” och innehållet i ansökningarna översvämmas av de begrepp och uttryck som sökanden ”vet” att anslagsgivarna ”gillar” snarare än relevanta analyser och frågeställningar.

Praktikerfrågan
De konventionella forskningsfrågor vi mötte i förberedelsearbetet var bland annat[8]:

• Hur har man på SSAB i Borlänge ”åstadkommit” operatörsmedverkan


• Vilka faktorer har hos dem visat sig vara viktiga för framgång?


• Är SSAB:s TPU bättre än Scanias Lean?

• att det finns åtgärder som i en given och definierad situation ger förutsägbara utfall,


• att det finns specifika förutsättningar som man kan påverka och som leder önskade konsekvenser och


• att det skulle kunna finnas en ”metod” som utförd på rätt sätt leder till framgång.

• Hur kan man/jag/vi från vår specifika position i verksamheten skilja trovärdiga förändringsprojekt – exempelvis förslag om nya koncepts för operatörsmedverkan som exempelvis ”lean production” – från mindre trovärdiga?


• Hur kan man/jag/vi som engagerar oss i förändringsarbetet minska sårbarheten så att våra insatser och vår investering i engagemang och energi inte förslösas genom att de goda arbetssätt vi engagerar oss i rinner ut i sanden på grund av olämpliga åtgärder från externa beslutsfattare och intressenter.


• Hur kan vi, om vårt projekt blir framgångsrikt, sprida våra erfarenheter av vårt arbete till flera? Finns det något vi kan göra för att följa upp arbetet under tiden så att denna kunskapsöverföring blir lättare och så att både vi och andra bättre förstår vad vi gjort?


• Hur kan vi påvisa brister i de förklaringar och antaganden som beslutsfattare och externa kommersiella krafter för fram om just sina modeller och koncept och som vi intuitivt utifrån våra konkreta erfarenheter förstår är ”irrelevanta” och rent av destruktiva?


• Hur kan vi för de entusiaster, som med förenklade förklaringsmodeller och argument vill reformera samhälle, arbetsliv och verksamheter påvisa de risker för misslyckanden och slöseri med resurser, som vi ser kan uppstå om vi gemensamt skulle acceptera deras angreppssätt?

Är TPU en upptäckt eller uppfinning?
Det vetenskapliga språkbruket lurar oss att tro att världen styrs av eviga lagbundenheter. Därmed blir också våra kunskaper ickehistoriska. De uppfattas ofta som eviga sanningar som saknar tidsreferens. Lagarna och fenomenen finns där gömda i naturen. De skall bara upptäckas.

Kunskapen uppstår genom att vårt vetande om dessa gömda fenomen förändras och blir bättre och bättre. Vetenskapen går enligt denna uppfattning framåt genom ständigt nya ”upptäckter” och korrigering av de gamla. Vetenskapen betraktas då som en obruten utveckling från okunnighet till kunskap. Det är bara en fråga om tid. Upptäckterna ligger och väntar på att bli förstådda och avtäckta.

Isabelle Stengers ifrågasätter denna bild. Hon konstaterar att vetenskapliga upptäckter många gånger istället borde kallas ”uppfinningar”. De ”blir till” i försöken att göra reda i det som händer. När de en gång formulerats kan de inte suddas ut. De blir en del av och formar vår värld på gott och ont[11].

Ett exempel på att vetenskapande kan ses både som upptäckter och uppfinningar är den gamla föreställningen att eld bestod av partiklar som kallades ”flogiston”. Kemisk praxis anpassade sig under mycket lång tid till flogistonteorin och man prövade olika metoder att bestämma flogistonets egenskaper och karaktär. Det var först när Lavoisier genom mätningar kom fram till att det som kallades flogiston måste ha negativ massa, som man tvingades överge denna beskrivning. Därmed gjordes det möjligt att beskriva förbränning som en oxidationsprocess.

Poängen i denna historia är att man kan se både flogiston och oxidation som språkliga uppfinningar snarare än upptäckter av något man inte kände till tidigare (elden). De är ”påhitt” som man skapat för att kunna beskriva det man är med om och observerar. Dessa påhitt formar ett gemensamt språk. Detta språk skapar en gemenskap mellan vissa som använder det och utesluter andra som inte förstår dess relevans. Flogistonanhängare och oxidationsanhängare kom därför snart i krig med varandra. Många kemister, bland annat de svenska kemisterna Torbern Bergman och Carl Wilhelm Scheele, kunde aldrig överge flogistonteorin.

De vetenskapliga tankekollektiven
Det är numera väl känt att varje social grupp – exempelvis de flogistontrogna – bygger upp sitt eget tankekollektiv, lär ut sina egna metoder och använder sig av sina egna ”sanningar”. När dessa väl skapats är de svåra att bryta. Många forskare – bland annat George Lakoff [12] – hävdar att resonemangen skapar fysiska banor i våra hjärnor som gör de närmast omöjliga att undvika. De omsätts också ofta i språk och institutionella strukturer som permanentar föreställningarna och resonemangen. Det finns alltså starkt konserverande krafter runt centrala begrepp och föreställningar, som stödjer de tankekollektiv som använder dem.

Detta leder till en svårighet i vår studie av TPU-projektet. Den typ av tillämpningsfråga, som TPU representerar, kan inte inplaceras i någon specifik vetenskaplig disciplin. Det vore därför meningslöst för oss att följa någon specifik vetenskaplig standard i studien. Vi måste i detta fall ”uppfinna” våra egna metoder och beskrivningsmodeller.

Det kan tyckas att detta är ovetenskapligt. Paradoxalt nog så kommer just denna avvikelse från ”normalvetenskapen” att kunna öka vetenskapligheten i den studie vi gjort. Om vi mentalt kan frigöra oss från de konserverande strukturerna tvingas vi i första hand lyssna på vad verkligheten vittnar om snarare än vad ”mainstream” hävdar är signifikant. Vi tvingas därmed att fullt ut tillämpa den vetenskapliga skicklighet, som enligt Isabelle Stengers ligger i att uppfinna ett sätt att formulera de fenomen och skeenden som är inblandade så att de blir så igenkänningsbara och begripliga som möjligt och så att de skulle kunna belysa skeenden också i en ännu inte inträffad framtid.

Intresse och partnerskap
Isabelle Stengers konstaterar att alla studier innebär en risk att man kastas ur tankekollektivet, tvingas ”tänka om”, lägga om sina rutiner, förkasta det man redan vet och släppa sin upparbetade position om det påvisas att resonemang som man sedan länge fört fram visat sig inte hålla. Detta gäller både för dem som utför studien och dem som den görs för.

Insikten om förekomsten av denna risk kan medföra allvarliga kontroverser och därmed blockera hela kunskapsproduktionen. Konkurrensen mellan olika institutioner om ekonomiska medel och dagens kommersialisering av forskningsresultat gör dessa kontroverser allvarligare än de borde vara och kan försvåra möjligheten att hålla fast vid vetenskapliga krav och åstadkomma en relevant kunskapsproduktion. Detta är speciellt fallet med olika ”koncepts” som ofta är hårt knutna till personliga, kommersiella eller politiska intressen.

Stengers menar att detta är realiteter som forskaren måste ta höjd för och finna former för sitt arbete så att kunskapsproduktionen blir relevant. Att ta hänsyn till förekomsten av tankekollektiv är således en viktig del av en studie. Forskningsfrågan måste omformuleras och prövas till dess den har en sådan utformning att den fångar upp och respekterar berörda personers och gruppers intresse för det som skall studeras.

Proceduren måste utformas så att den formar ett partnerskap med alla som har anledning att bidra till kunskapsproduktionen. Detta innebär att arbetet regleras under gång (det som i TPU kallas ”open design”) så att eventuella känslor av förlägenhet kan motverkas och alla berördas heder och trovärdighet kan behållas.

Detta blir möjligt först om man överger kravet på att det man presentera skall vara ”Sanningen”. Trovärdigheten bestäms istället av om de resonemang man i studien för med utgångspunkt från det empiriska material som alla bidrar med kan accepteras som rimliga och välgrundade. Fältet är då öppet för att en kritisk läsare själv kan pröva resonemangen eller försöka formulera egna resonemang som bättre beskriver det som hänt. Varje sådant försök bidrar till kunskapsproduktionen. Det är detta som menas med ”partnerskap”.

Isabelle Stengers konstaterar i detta sammanhang att den nya auktoriteten inte grundar sig på vem som vet bäst. I den engelska översättning av Stengers verk, som vi har tillgång till, refererar Stengers till att ordet ”auktoritet” har samma rot som ordet ”author”. Enligt henne var ”authors” under medeltiden personer vars auktoritet kom från texten. Texten kunde kommenteras men inte sägas emot. Det är forskarens uppgift att forma sin undersökning så att verkligheten blir en ”author”. Verkligheten skall ”tala”. De fenomen som lyfts skall göras till ”vittnen” som stödjer de resonemang som förs[13].

Det empiriska materialet som en berättelse
Vi har därför strävat mot att göra studien av TPU till en ”berättelse” i Stengers mening. Vi vill att Jan och Katarina och deltagarna i fokusgrupperna skall vara vittnen. Vi hoppas vi kunnat göra deras berättelser så välformulerade och så genuint kopplade till deras erfarenhet och till andra uppenbara fakta att själva berättelsen inte är möjlig att säga emot. Om studien lyckas i detta uppsåt kan den därför göra att de som möter liknande situationer hjälps att

• uppfatta den situation man själv sitter i korrekt, och


• räkna ut vad som då inom ramen för vad man tror sig veta är det rätta och kloka att göra, och


• övertyga andra om situationens karaktär, och


• illustrera vad som också för de andra är lämpliga handlingsalternativ, och


• medverka till att genomföra nödvändiga åtgärder utan manipulation, och


• göra detta på ett sätt som gör att de andra inte känner sig tvungna att motarbeta processen.

Framväxten av praktikens frågor
Akademisk forskning tar vanligen utgångspunkt i ett pågående program som syftar till att belysa ett speciellt kunskapsområde inom den egna disciplinen. Olika studier görs för att bekräfta och komplettera existerande föreställningar och teorier och ytterligare klarlägga området som sådant.

Forskningsinstitutionen tar sig då friheten att själv bestämma vad man skall studera och hur forskningsfrågorna skall formuleras för att resultatet skall passa in i institutionens pågående program. En sådan frihet finns inte för praktikens frågor. För att illustrera detta skall vi här beskriva hur de forskningsfrågor som vi redovisat i TPU-projektet växte fram ur en aktuell diskussion mellan praktiker.

2006 genomförde IVA en studie ”Ökad konkurrenskraft för svensk processindustri”. Studien hade undertiteln ”Har Sverige någon chans?”. Studien hade initierats som en följd av att marknaderna och produktionen i de stora länderna i öster hade utvecklats så snabbt att verksamheten i Sverige hotades. Rapporten presenterades samma år på stålindustrins seminarium på Hindersmässan i Örebro.

I presentationen konstaterades att företagen i processindustrin, för att kunna delta i den internationella konkurrensen, kontinuerligt måste klättra i förädlingskedjan. De måste ständigt utveckla nya produkter, nya processer och nya affärsmodeller. Inom stålindustrin är man medveten om att produkt- och produktionsutveckling hänger nära ihop.

Därför är operatörsmedverkan och en operatörsroll som ständigt förändras och utvecklas en ödesfråga för svensk stålindustri. Eftersom en tidigare IVA rapport behandlat verkstadsindustrin och särskilt imponerats av några av de effektiva produktionssystem som där fanns (bland annat lean production vid Scania) så menade man att stålindustrin borde lära av tillverkningsindustrin och införa liknande koncepts.

Detta uppfattades av företrädare i branschen som en alltför ytlig analys av situationen. Deras erfarenheter av att arbeta med liknande koncepts som Scanias var negativa. Inte heller försöken att sprida egna goda exempel hade haft framgång. Grunderna för lean production – dvs. Demings fjorton principer och de olika ”tekniker” som hörde dit – hade man ända sedan 1970-talet försökt introducera. Några få företag i stålbranschen hade lyckats men de allra flesta försök hade runnit ut i sanden och bara lett till förändringströtthet och uppgivenhet.

Självklart insåg man det stora värdet av möjligheten till en transformation liknande den som på sina håll genomförts inom den mekaniska verkstadsindustrin. Man var emellertid orolig för att man nu skulle drabbas av en ny frälsningslära – lean produktion – som omfattades av personer i ledande ställning vilka hade dåliga rådgivare och dålig praktisk erfarenhet av processindustrin och dess speciella problematik. Frälsningsläror som lett till ständiga återställare kände man väl till. För att få en stabilare grund att stå på ansåg många att det krävdes mer och förtydligande forskning.

Detta var också en av IVA-rapportens slutsatser. Rapporten rekommenderade en ökad satsning på forskning när det gällde produktionsfrågor och produktionsssystem. Man förde i denna rapport in ett nytt begrepp ”produktionssystemforskning”. I detta begrepp skulle bland annat innefattas framväxten av gränsöverskridande operatörsbefattningar. Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) tilldelades anslag och gjorde en utlysning för att främja bildandet av ett ”Processindustriellt centrum (PIC) för forskning och kompetensutveckling”.

Samtidigt påbörjades emellertid en kraftig satsning – det så kallade produktionslyftet – som byggde på konceptet ”lean produktion”. Inom SSAB följde man trenden och startade något som kallades ”SSAB One” där grunderna hämtades från Scania. Detta skapade vissa motreaktioner inom företaget och en rädsla för att satsningen skulle inverka menligt på det som redan gjorts för att öka operatörsmedverkan och förändra operatörsrollen. Detta gällde alldeles särskilt SSAB i Borlänge och TPU-projektet.

Av de skäl som vi här redovisat fanns det självklart också på vissa håll en stor tveksamhet mot själva ”konceptet”. Denna motsättning var en utmärkt bakgrund för ett kreativt utforskande. Det var således i högsta grad angeläget att den typ av frågor som legat till grund för SSF:s ökade anslag och utlysning belystes.

De anslag som lämnats till SSF användes emellertid för mer långsiktiga forskningsinsatser där produktionssystemforskning blev ett eget kunskapsfält. Jernkontoret bedömde därför att dessa inte inom rimlig tid skulle kunna belysa de specifika praktikerfrågor som blivit aktuella. Då operatörsmedverkan och en förändring av operatörsrollen var den för stålbranschen på kort sikt mest brännande och akuta praktikerfrågan såg Jernkontoret det nödvändigt att på egen hand och i samarbete med Vinnova gå vidare med en speciell och separat studie.

Vår ansats
Den fråga som omedelbart blir aktuell när man vill starta en sådan studie som beskrivs ovan är vilket empiriskt underlag som skall samlas in. En fördel i detta fall var att TPU-projektet hade åstadkommit det som man såg som önskvärt. Det fanns inga tveksamheter om resultatet. Projektets värde kunde inte ifrågasättas.

Vår uppgift var inte att bevisa värdet och framgången med TPU utan istället att prestera trovärdiga berättelser och resonemang, som skulle kunna göra det möjligt för en läsare att förstå hur det hade gått till. Det räcker förstås då inte att peka på vad som gjorts och i vilken ordning. Som vi tidigare nämnt så är det inte sannolikt att samma åtgärder i en annan situation skulle ge lika goda resultat.

Av beskrivningen av ”problemet” ovan framgår att det är två begrepp som har särskild relevans, nämligen ”medverkan” och ”roll”. Det är förändringar i dessa som önskas genom de insatser man behöver göra. Medverkan och roll är således de ”variabler” som skall ”studeras” och vars förändring skall förklaras. Vi har i vår slutrapport benämnt denna typ av variabler för ”pseudovariabler” eftersom de inte har en bestämd fysisk referens på samma sätt som exempelvis temperatur, tid, kraft, rörelse etc. De bestäms av sammanhanget och de tolkningar som är aktuella.

Hur kan man då förstå begreppet ”medverkan”? Molekyler i en gas som rör sig slumpmässigt i en behållare skapar ett tryck. Varje molekyl medverkar förvisso till detta. Det är emellertid inte denna definition av medverkan som avses i frågeställningen. I processindustrin är det en mer intelligent medverkan än den som molekylerna presterar som man önskar sig. Vad som utförs av var och en medarbetare skall inte vara slumpmässigt. Det som görs skall ha en specifik betydelse för det man gemensamt vill frambringa. Varje medarbetare skall då också förstå just denna specifika betydelse av sin insats. Det är denna förståelse hos var och en som måste förändras och bli allt mer kvalificerad.

I en gas bryr sig molekylerna inte om varandra. De rör sig godtyckligt och till synes oordnat. Under vissa förhållanden, exempelvis när systemet befinner sig långt från jämvikt, etableras så kallade dissipativa strukturer. Dessa har andra egenskaper än de ”vanliga” systemtillstånden. Molekylerna interagerar då med varandra. Det kan skapas ett ordnat beteende. Denna ordning uppstår genom att enskilda molekyler agerar på sätt som beror av vad andra molekyler gör. Den ena molekylens beteende är beroende av den andras.

Detta ordnande fenomen är sällsynt inom fysiken och kemin men är regel inom djurlivet. Fåglar flyger i streck. Fiskar simmar i stim. Termiter bygger stackar. Många djur, däribland människan, har dessutom förmåga att från existerande mönster ta ställning till vad man medverkar i. Man har inövade metaforer med vilka man skapar en mening i mönstret. Med hjälp av dessa metaforer ger man sig en ”roll” i samspelet.

Det är denna ”roll” som bestämmer hur man handlar. Det går därför inte att fastställa en stabil relation mellan input och output. Vad vederbörande gör hänger mer samman med hur denne ser situationen i sin helhet än vad som händer med honom eller henne för tillfället. Det är först om vederbörande av något skäl ändrar sin uppfattning om situationen och vad den kan leda till som denne har anledning att ompröva sin roll.

Två föreställningar samspelar. Den ena handlar om vilken betydelse man ger det man själv gör. Den andra handlar om hur man förhåller sig till samspelet som sådant. Vilken roll man spelar och hur man skall handla för att uppfylla denna. Dessa två föreställningar är kopplade till varandra. Skall den ena förändras måste också den andra göra det. Dessa föreställningar och de metaforer de bygger på är redan befästa när projektet börjar. Inget projekt börjar med ett blankt papper.

De metaforer som används skapar ett ”för” –troende, det vill säga föreställningar om vad som kan hända i framtiden. Det är utifrån dessa som man handlar. När man upptäcker att det man gjort fått en annan betydelse än man trott och att ens roll blivit annorlunda än man tänkt sig så tvingas man revidera sina uppfattningar.

En förändringsprocess av den typ som redovisas i TPU-projektet bygger således på en ständigt pågående omvärdering av betydelsen av vad man gör och den roll man spelar. Omvärderingen uppstår när sådant händer som konfronterar de föreställningar man i kollektivet har om vad man tror kan hända eller skulle kunna hända, Det är denna omvärderingsprocess och de händelser som bidragit till den som skall illustreras av studien.

Denna process illustreras av hur man samtalar om vad som hänt. Därför har vi valt att bygga det empiriska materialet på berättelser från fokusgrupper snarare än olika ”mätdata”.

Analysen
Om berättelsen om TPU-projektet hade kunnat berättas rakt upp och ner av de som deltagit hade vi som forskare inte behövts. Deltagarnas och intervjupersonernas spontana berättelser hade illustrerat det vi ville veta. Det är just på grund av att sådana berättelser inte kan växa fram spontant som den vetenskapliga insatsen behövs.

För att berättelsen skall kunna illustrera framväxten av en ny roll och en ny medverkan måste den gestaltas. Det som är signifikant måste lyftas fram och begripliggöras. Berättelsen kan inte formas ensidigt av någon av parterna den måste formas gemensamt. Detta är vetenskapens bidrag.

Om vi lyckas med detta samarbete kommer vi och deltagarna i berättelsen om TPU att ha skapat – uppfunnit – passager och språkliga begrepp, som har kraft att belysa och förklara även skeenden utanför TPU-projektet.

I detta fall är vad forskaren gör mycket likt vad en författare eller konstnär gör. Skillnaden mot konstnären är att vetenskaparen inte ensidigt kan välja sina objekt och frågeställningar från vad han eller hon vill berätta. Vi som forskare måste i detta fall ägna oss åt processerna i TPU-projektet. Men ambitionen är densamma. Läsaren skall helst kunna säga – aha precis så. Nu faller allt ”på plats”.

Svaret på frågorna
Ser man TPU-projektet som ett exempel från vilket man kan dra slutsatser också om andra liknande skeenden på andra platser och i andra tider så finns det konkreta kunskaper att vinna. Också om man vill bedöma trovärdigheten i olika förslag till förändringsprojekt eller olika förklaringar till att det blivit som de blivit innehåller rapporten och fokusberättelserna viktig information.

Fokusberättelserna ger nämligen kunskap om hur det inte kan vara. Isabelle Stengers konstaterar i detta sammanhang att vetenskap lika mycket är att finna sätt att avslöja när påståenden är ogrundade, överdrivna eller rena fantasier som att försöka klargöra när forskaren bidragit till att ge verkligheten en röst. Ofta måste man städa undan hur det inte kan vara innan man kan ta itu med att försöka förklara det som hänt.

I Stengers anda har vi därför i rapporten ställt TPU-berättelsen mot det vi kallat ”mainstream” – det vill säga så som man allmänt resonerar om fenomen liknande dem som finns i TPU-projektet. Vi har därvid i första hand hämtat resonemangen från seminarier och möten om dessa frågor som vi själva deltagit i.

Vad TPU-exemplet genom fokusberättelserna visar är att många sådana utsagor bör ifrågasättas. TPU-exemplet visar också att många formuleringar av den existerande problematiken är irrelevanta. Genom att dessa förklaringar och modeller inte längre kan anses allmängiltiga så öppnas fältet upp för en mer preciserad analys och diskussion av den situation som är för handen. Detta innebär därför att exemplet – inte vi – har talat och svarat på frågorna.

Berättelserna visar att

• förverkligandet av en effektiv operatörsmedverkan inte behöver ses som ett attitydproblem. Föreställningen om existensen av ett attitydproblem leder till missriktade insatser som snarast försvårar transformationen än underlättar den. Berättelserna visar att attitydförändringen inträffar spontant när ett relevant ”nytt” beteende visar sig och man får förtroende för de ”nya” resonemang som förs och de analyser som görs. Förändringen av den faktiska situationen kommer före förändringar i attityder.



• transformationen till nya produktionssystem inte i första hand är ett operatörsproblem. Det handlar inte om att operatörerna skall förmås att ”förstå” produktionen bättre och bli mer motiverade Berättelserna visar att engagera operatörerna i problemlösning och olika analyser är bortkastad tid och skapar bara misstro, om man inte samtidigt och gemensamt gör sig en mer relevant bild av det nya produktionssystem, som måste användas i framtiden och demonstrerar hur detta kan beskrivas och utvecklas.



• förändringen inte är ett kompetensproblem. Berättelserna visar att förändringen inte handlar om ”lärande” och utbildning i traditionell mening. Förändringen kan kräva olika slag av utbildningsaktiviteter, men dessa är inte den primära ingrediensen. Sådana insatser blir bortkastade och kommer att uppfattas som slöseri med dyrbar tid om de inte växer fram och kombineras med konkreta och relevanta insatser för att förändra förutsättningarna för produktionen i termer av fysisk miljö, informationssystem, rutiner och organisationsstruktur. Kompetensutveckling blir en konsekvens av sådana förändringar snarare än en förutsättning för dem.

1. Bohlin H (2009): Relativismens dilemma är absolut inte löst. SvD, 02.09.2009, http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_3440509.svd


2. Burman A (2009): Mobilisering för den onyttiga utbildningen. SvD, 12.8.2009. http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_3248509.svd


3. Liedman S-E (2009): Tid för erfarenheter eller bara tid för yrkesförberedelse. I Psykoanalytisk Tid/Skrift 26-27.


4. Psykoanalytisk Tid/Skrift 2009: 28-29


5. Gibbons, M, Limoges, C, Nowotny, H, Schwartzman, S, Scott, P & Trow, M
   (1994). The New Production of Knowledge: The Dynamics of Science and Research in
   Contemporary Society, Sage Publication.



6. Karlsson P, Schilling P (2006): Nya teorier – Ny kunskapsproduktion, några teoretiska perspektiv på IVA:s universitetsframsyn 2005/2006. Stockholm: Institutet för studier av utbildning och forskning.


7. Stengers, Isabelle (1997). Cosmopolitiques. Paris: La Découverte


8. Frågor av denna karaktär ställdes av många chefer och andra som vi talade med om projektet. De återkom dessutom i den konferens ”Kompetent organisation stärker konkurrenskraften” som hölls mellan Vinnova och praktiker 4 juni 2008. De är också mer eller mindre tydligt uttalade i de olika examensarbeten som vid olika universitet och högskolor gjordes för att belysa TPU-projektet.


9. Stengers, Isabelle (1997). Power and invention: situating science. Minneapolis, Minn.: Univ. of Minnesota Press


10. Wennberg BÅ, Hane M. (2000): Forskning för praktiker om praktiken. Om grunderna för vetenskaplig metod och om metoder på vetenskaplig grund. Abonnemangsrapport 78. Degerfors: Samarbetsdynamik AB


11. ibid


12. Lakoff G (2008): The political mind – Why You Can´t Understand 21st-Century American Politics with an 18th-Century Brain. London: Penguin Books.


13. Stengers, Isabelle (2000). The invention of modern science. Minneapolis: Univ. of Minnesota Press


14. Hämtat från Eikland O (2001):Action Research as the Hidden Curriculum of the Western Tradition. I Reason P and Bradbury (eds): Handbook of Action Research. Participative Inquiry and Parctice. London: Sage Publications. Sid 149.


15. Tillberg P (2002): Introduktion. I Tillberg P (ed): Dialoger – om yrkeskunnande och teknologi. Stockholm: Föreningen Dialoger.

Denna artikel kan laddas ner som pdf här