Denna text är tänkt som en introduktion till ett samtal om risker för utmattningsdepression på den egna arbetsplatsen. Allvaret i temat gör att man sannolikt bör avsätta rimlig tid för att gemensamt behandla det. Proceduren består av att man samtalar, samtalet dokumenteras och dokumentationen granskas och korrigeras av dem som samtalat. Man kan därefter ha ett samtal mellan sig om och med andra utomstående om dokumentationen som sådan. Detta är samma procedur som vi använder vid vår användning av fokusmöten och fokusgrupper.

Det handlar således inte om att tala om och med dem som redan drabbats och inte heller om hur dessa skall behandlas utan om den egna arbetssituationen för att genom samtalet utröna vilka risker som finns för att det samarbetsmönster man har mellan sig kan leda till utmattningsdepression för någon eller några medarbetare.


Bakgrund

Innan och när man samtalar om utmattningsdepression kan det vara bra att ha tillgång till en del fakta. Därför börjar jag med dessa.

1. Symptomen är i dag väl beskrivna. Se exempelvis bifogade referenser till Perski (2002) och Doktare (2000). Litteraturen är emellertid numera mer omfattande än så. Tillståndet skiljer sig från det vanliga sjukdomsbegreppet (Wennberg och Hane 2000). Det kännetecknas av en förändring i det så kallade stressregleringssystemet. Denna förändring är delvis irreversibel. Därmed blir också behandlingen och framför allt rehabiliteringen annorlunda i förhållande till sjukdomstillstånd som kan ”läka ut” och där patienten efter behandlingen kan räkna med att bli helt återställd. Detta gör att den som drabbats eller dennes omgivning inte är särskilt hjälpta av att observera symptomen som sådana. Då dessa visar sig är det oftast redan för sent.
   
   
2. De fysiologiska mekanismerna som leder fram till utmattningsdepressionen är relativt väl klarlagda och beskrivna. De liknar i mångt och mycket en allergisk reaktion där kroppen med tiden lärt sig att fungera på ett sätt på vissa stimuli som för övriga (normala) kan verka överdrivet. Allergiska reaktioner ger en aktiv motreaktion. Utmattningsdepression är istället en distanseringsreaktion. Man gör sig okänslig för och undviker engagemang i den typ av aktiviteter som man tidigare blivit ”skadad” av. Många kallar det en ”allt eller intet” reaktion av samma karaktär som att smärtan i vissa muskler kan passivisera stora delar av kroppen. Om man inte lär sig hur den egna kroppen fungerar kan man av rädslan för själva reaktionen avstå från ett mer aktivt liv som man egentligen har förutsättningar för. Problemet är således att det finns risk att de konkreta fysiologiska reaktionerna flyttar intresset till själva smärtan från det som egentligen borde vara fokus för analysen – nämligen förståelsen för de egna reaktionerna och de alternativ som finns när det nu är som det är.
   
   
3. Eftersom reaktionerna och de olika sätten att hantera tillståndet är synnerligen individuella så kan det vara utomordentligt svårt, även för väl insatta fackmän, att skilja det ena tillståndet och den ena diagnosen från det/den andra. Tillståndet är således i allmänhet förenat med både kognitiva, känslomässiga och rent kroppsliga begränsningar och problem. Det är ofta oklart – och spelar egentligen ingen roll – om tillståndet uppkommit ur fysiologiska bristtillstånd eller genom sociala och mentala processer. Utmattningsdepressionen har i detta fall stora likheter med andra depressioner. Eftersom orsaken kan debatteras blir det ofta konflikt kring om tillståndet kan lindras med medicin eller om behandlingen bör inriktas på att hjälpa patienten att hantera yttre eller inre svårigheter och situationer.
   
   
4. Denna fenomenologiska oklarhet kring behandlingsalternativen genereras av själva diagnosbegreppet (som i allmänhet styrs av orsakssamband och tar utgångspunkt i att skadan kan läkas och det normala tillståndet återställas). Rehabiliteringsbegreppet är egentligen olämpligt eftersom det utgår från möjligheten att återställa något till vad det varit. Vid utmattningsdepression handlar åtgärderna således inte om traditionell ”behandling”.
   
   
5. Ett skäl till förvirringen om lämpliga behandlingsformer och diagnoser är således det faktum att förändringen – när den väl har inträffat och blivit ”inlärd” – är irreversibel. Individen är fast i det reaktionsmönster denne vanemässigt etablerat för att hantera sitt liv. Vanan kvarstår även om de yttre fenomen som en gång genererat den avlägsnas.
   
   
6. Det tycks i detta fall främst handla om mentala processer som på fackspråk kallas ”hjärnstress”. Slår man på Google på detta ord får man upp en stor mängd referenser och artiklar som belyser fenomenet. Den mest avgörande skillnaden mellan hjärnstress och fysiologisk påfrestning tycks vara att hjärnstress som sådan inte upplevs negativt. Hjärnstress verkar istället skapa en typ av eufori som upplevs behaglig. Man kan jämföra denna eufori med den som uppstår vid spelberoende. Det är förväntningarna på framtiden, frikopplandet från den fysiska verkligheten och själva tankeaktiviteten och spänningen inför utfallet som ger en kick.
   
   
7. De som studerat utmattningsdepressioner rapporterar därför att den drabbade – precis som vid andra typer av beroenden – förnekar sitt beroende. Personen märker i allmänhet inte av dess negativa effekter förrän det är för sent. Det finns således många historier om att personen plötsligt en dag inte kan röra sig och inte kan komma ur sängen. Hjärnan och kroppen har helt enkelt slagit till bromsarna.
   

Denna artikel kan laddas ner som pdf här