Improvisation kräver strukturering
Vårt arbetsliv tycks utvecklas i två riktningar. En riktning går mot allt större rutinisering – även inom tjänstesektorn. En annan riktning går mot att åstadkomma kvalitet och effektivitet genom medarbetare som förmår att i varje situation göra exakt det som just då ger maximalt utbyte.

När det gäller det allt mer rutinbetonade arbetet på exempelvis tjänstesidan menar vi att vi här är på totalt fel väg. Vi återgår till gamla tayloristiska resonemang som vi sedan länge övergett – åtminstone i princip. Ett skäl till denna utveckling kan vara att det saknas andra resonemang som bättre beskriver arbetslivets nya villkor.

Det är numera en allmän uppfattning att de tayloristiska modellerna motverkar möjligheterna till att utnyttja medarbetarnas kreativitet och djupare kunnighet. De reduceras till utförare och verkställare. När man argumenterar för alternativa arbetsformer möter vi ofta resonemang som antyder att kreativitet kräver att man får helt fritt spelrum. Man tolkar autonomi som att man skall vara ” fri att göra vad som helst” och att allt skall ordnas så att det passar en själv. I arbetslivet blir en sådan inställning förödande.

Lika förödande är det emellertid att återgå till de tayloristiska modellerna och skapa bestämmelser och rutiner som i onödan begränsar handlingsutrymmet. För att undvika detta dilemma och belysa de principer som måste tillämpas har vi valt att i våra resonemang införa begreppet improvisation.

En bra illustration till improvisationens natur är den skapande verksamhet som finns inom musik, konst och teater. Man är där beroende av frihet och kreativitet. Trots detta kan det man gör inte få se ut hur som helst. Skapandet formar sina egna regler och principer för vad som kan uppfattas som värt att göra. Vilka färger som helst passar inte ihop. Vissa rytmer kan inte blandas. Texter och berättelser måste ha en dramatik, en puls, ett tilltal och en närhet som griper tag i åskådaren och åhöraren.

Samarbete förutsätter att andra förstår vad som görs och kan svara an mot det. När improvisationen sker i samspel med andra kan den därför inte vara godtycklig. För att den skall fungera måste den bygga på en underliggande struktur som är igenkänningsbar. Det är denna som varje konstnär själv måste upptäcka, utforska och lära sig. Det är knytningen till denna struktur som gör den skickliga improvisationen möjlig.

Vår slutsats är att improvisation i arbetslivet, i lika hög grad som inom det tayloristiska regelsystemet, kräver ordning och en stark disciplin. Vad vi här talar om är emellertid en helt annan ordning och struktur än den som var nödvändig för att outbildad arbetskraft skulle samarbeta effektivt i industrin.

Vi kommer under detta abonnentmöte – med hjälp av ett praktiskt exempel från en skapande verksamhet – att ta ställning till behovet av att i arbetslivet forma andra strukturer för arbetet än de som bygger på de tayloristiska traditionerna. Vi vill också diskutera vem som skall ta ansvaret för att denna struktur växer fram och vilken kunskapsbas som måste till för att åstadkomma den.


Ladda ner denna text som pdf

BAKGRUND OCH TEMAN

Bakgrund