Behovet av interventionskunskap
Det ropas ofta på åtgärder. Man kan inte förstå hur det kan komma sig att utredning efter utredning pekar på missförhållanden utan att dessa rättas till? Varför blir det aldrig de resultat som man förväntar sig av de olika åtgärder som görs?

När vi närmare granskar resonemangen bakom olika förslag som läggs fram – och de åtgärder som genomförs – finner vi att de bygger på antagandet att människor handlar utifrån det som Gärdenfors kallar signalnivån. Vi kan nu utifrån modern forskning konstatera att sådana resonemang är oprecisa och ofullständiga och leder till misstolkningar. Slutsatserna blir orealistiska. Därför kommer förväntningarna på skam. I våra aktuella utvärderingsuppdrag har vi därför tvingats skilja mellan argumentationer som föreslår åtgärder och resonemang som ser det som görs som interventioner. Åtgärdskunskap och interventionskunskap ser ut att vara två olika saker.

Åtgärdstänkandet har sina rötter i en statisk kunskapssyn medan interventionstänkandet bygger på tankar som väcktes redan av Herakleitos, en grekisk filosof som levde för ca 2500 år sedan. Herakleitos formulerade tanken att allting är i ständig rörelse.

Han protesterade mot tanken på ett urämne som alltings ursprung. Han hävdade istället att allting flyter och förändras. Därför är det enligt honom fruktlöst att leta efter lagbundenheter. Vad vi istället behöver fånga är rörelsens riktning och de fundamentala principer efter vilka denna dynamik genereras.

Herakleitos tanke har visat sig särskilt tillämpbar på våra sociala system och förhållanden. Skeendet i dessa formas genom sociala processer knutna till identitet och gemenskap. Dessa processer har en dynamik och en riktning som påverkas relativt litet av tillfälliga förändringar i den yttre signalstrukturen.

Åtgärdsresonemang är resonemang där man tänker sig att en åtgärd – exempelvis en organisationsförändring, nya styrsystem, utbildningsinsatser etc. – skall få vissa bestämda effekter eller konsekvenser. Sådana resonemang bygger på att en viss exponering lagbundet leder till vissa reaktioner och handlingar. Har en åtgärd fungerat vid ett tillfälle kommer den att genom denna lagbundenhet också att fungera vid ett annat och liknande tillfälle. Problemet med detta resonemang är att människor har erfarenhet av vad som hände förra gången. Nästa gång är därför aldrig densamma som den förra.

Ett alternativt sätt är att se det man gör som ett ingripande – en intervention – i en ständigt pågående process. För att förstå hur man kan ingripa och vilka konsekvenser ingripandet kan få måste man förstå processen. För att kunna göra detta måste man få del av hur berörda personer resonerar när de väljer vad de väljer.

Vi önskar att med deltagarna – och med hjälp av ett antal exempel – utforska bärigheten i den ovan beskrivna utgångspunkten. Vi ställer alltså frågan – behövs en bättre interventionskunskap för att säkra att olika ingripanden medför ett samarbete som kan åstadkomma de resultat man önskar sig.


Ladda ner denna text som pdf
Inbjudan till abonnentmötet

BAKGRUND OCH TEMAN

Bakgrund